Intressen och yrken och När tiga ÄR guld (jo, jag lovar)

(Som jag skrivit tidigare satsar jag på att skriva lite inlägg som vare sig är superpolitiska eller supervetenskapliga eller super-någonting, utan handlar lite mer om personliga erfarenheter som jag ser som hyfsat relevanta att dela med mig av)

Jag gillar Magdalena Ribbing. Verkligen. Jag älskar att läsa hennes blogg, jag tycker att hon ger bra råd och väldigt ofta är väldigt kul. Hon drar sig inte heller för att tala om ifall frågeställaren har fel. Jag läste på någon vänsterblogg (tror det var Ung Vänsters, men orkar inte leta) någon gång att Ribbing bara försökte uppfostra den obildade underklassen till att hålla sig till och bete sig i enlighet med överklassens regler, men det kan jag inte hålla med om. Tycker inte att något det Ribbing skriver låter som något uppfostrande eller ”överklassigt” utan hon svarar på frågor om hur man ska bete sig för att vara en trevlig medmänniska.
För ett tag sedan så kom en fråga från en person som tyckte det var trist med människor som måste deklarera vad de själv inte gillade i matväg, framförallt när det sker på ett sätt som nästan nedvärderar andra människor matvanor. Läs gärna inlägget själva, för Ribbing svara (som nästan alltid) mycket bra!

Just frågeställarens problem med matsmak och diskussioner därtill har jag inte råkat utför (än). Däremot så har jag råkat ut för liknande situationer i andra sammanhang, där jag faktiskt blivit ganska ledsen över hur folk uttrycker sig. Det jag främst tänker på är när det gäller jobbet. Som bekant är jag/jobbar som molekylärbiolog. När folk frågar vad jag gör och jag svarar att jag är molekylärbiolog så händer det alltsom oftast att människor känner sig nödgade att svara med något av följande alternativ:

-Det låter tråkigt.
-Det låter ointressant
paus. paus. paus. Det låter…svårt (med min som att jag skulle tvinga dom att äta en bajskorv).

(Ska också säga att den sista repliken även kan komma i lite mer beundrande form. Då är den naturligtvis välkommen). Innan jag började på molekylärbiologlinjen läste jag ett år teoretisk filosofi. Detta var inget jag någonsin planerade att fortsätta med, för mig var det vara ett sabbatsår (vilket kanske säger en del om min inställning till att plugga. Jajjemän, jag älskar det! Jag är en riktigt plugghäst). Men också här fick jag höra följande repliker när jag berättade om vad jag läste:
-Vad tråkigt
-Usch, det skulle jag ALDRIG läsa själv
-Fy så trist

Vid ett tillfälle träffade jag på svenskaläraren jag haft på högstadiet. Konversationen gick såhär:
f.d Lärare: Jaha, Christine vad gör du nu för tiden?
Jag: Jag läser teoretisk filosofi
f.d Lärare: Usch, så tråkigt.
Jag: (blir tyst. kommer inte på vad jag ska svara). Ja, och i höst ska jag börja läsa molekylärbilogi
fd. Lärare: Ja, det lät ju verkligen inte intressant. (med betoning på inte)
Jag: (*önskar att jag hade haft fitta nog att svara att det i vilket fall garanterat är bättre än dina värdelösa svenskalektioner, där vi skulle ”ta ansvar för vårt eget lärande” dvs. vi lärde oss inte ett skit och jag fick dessutom tigga mig till ett par lektioner i grammatik eftersom du själv hävdade att grammatik var onödigt. Litteraturvetenskap var också onödigt, men det fick jag inte igenom att vi skulle lära oss i alla fall. TRUE STORY! Jag vet att detta låter sjukt, men det är SANT!) Eh, trevligt att träffas, nu måste jag cykla vidare. Hejdå!Det finns flera saker jag vill säga om detta. För att göra det lättare för mig själv spaltar jag upp dom:

1) Jag blir ledsen. Nej, inte superledsen. INTE kränkt, om nu någon kommer försöka få det till det. Men jag blir ledsen över att höra att mitt yrkesval är tråkigt, för gissa vad? JAG tycker att det är kul. När du säger att det är tråkigt så säger du i förlängningen att jag är tråkig. Ja, man kan resonera hur länge som helst om att man inte är vad man gör, att man inte är sitt jobb etc. men ledsen, det hjälper inte mycket. Jag ÄR en person som tycker att molekylärbilogi är intressant. När du då säger att det är trist som svar på frågan vad jag jobbar med ja, då nedvärderar du något om jag ägnar stora delar av min tid åt och ja, då säger du någonstans att jag verkar vara en trist person.
2) Varför har vissa människor överhuvudtaget ett sådant behov av att berätta vad de själva inte anser vara intressant/inte tycker om i ett sammanhang där något just gett uttryck för gillande av detsamma?  Ja, jag har full förståelse för att alla inte gillar samma saker oavsett om det gäller mat, yrken eller något annat, men det finns faktiskt ingen anlednig att berätta vad man själv känner inför någon annans yrkesval. Vad tror människor att det uppnår när de upplyser mig om att molekylärbiologi är svårt och tråkigt eller att de minsann inte äter lutfisk? Finns det någon poäng med det överhuvudtaget?
3) Angående repliken Det skulle jag ALRDIG läsa/jobba med/äta. Du kanske försöker rättfärdiga den med att ”jamen, jag säger ju bara vad JAG känner, andra behöver inte tycka lika” men du kan lika gärna lägga ned. När du säger att du aldrig skulle läsa något då har du lagt en värdering kring vad du tycker om den andra personens studie/yrkesval. Annars skulle du inte ha sagt det. Det är nämligen rätt ointressant vad du själv skulle läsa och inte, och det vet du också.  Med andra ord; skippa den här repliken. Förutom att den riskerar att såra får den dig att framstå som ett egoistiskt praktarsle.
4) Naturligtivis finns det situationer då det kan vara påkallat att tala om att något, vad det vara månde, inte tillhör dina favoritsysslor. Till exempel så gillar jag inte sport, och det har funnits situationer då jag har upplyst människor om detta. Men på ett fint sätt, och när det varit relevant tex. när jag blivit tillfrågad. Sedan så har jag, *flämt*, märkt att man faktiskt inte dör av att låtsas vara intresserad av något man i själva verket skiter i under några minuter. Jag brukar tex. fråga mina sportintresserade kompisar hur senaste fotbollsmatchen gick, eller bett personer jag just träffat att berätta lite mer om ishockey som tydligen är deras stora intresse, utan att upplösas och bli aska. Att bete sig som folk och bekräfta människor för deras intressen tycker jag hör till normalt beteende i umgänget. Och vem vet, du kanske kan lära dig något nytt?
5) Och läs detta, för det är viktigt! I det här inlägget har jag tagit mig själv och de attityder jag stöter på som exempel. Det var a) för att jag behövde få ut mig lite aggressioner b) för att det var enklast så. Men jag är långt ifrån den enda som möter dessa repliker, och jag tror inte heller att jag tillhör gruppen som får dom i värst form. Detta inlägg handlar alltså inte specifikt om hur man ska bemöta mig eller molekykärbiologer och såna som gillar filosofi, utan hur man ska betmöta sina medmänniskor i allmänhet!

Nu ska jag också säga att det också händer hyfsat ofta att folk blir intresserade när jag berättar vad jag jobbar med eller uttrycker beundran. För att avsluta detta inlägg lite positivt vill jag dela med mig vad en kompis till min mamma sa när hon fick reda på vad jag läste:

-Molekylärbiologi? . Gud så spännande! GUD SÅ SPÄNNANDE! Det önskar jag att jag också hade läst. Vänta, vad handlar det om förresten? Säg inget, säg inget jag vet! ATOMKLYVNING va?

Nja, inte direkt. Men det var härligt att möta lite entusiasm😀

Det här inlägget postades i Navelskåderi. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Intressen och yrken och När tiga ÄR guld (jo, jag lovar)

  1. Agnes skriver:

    Vilka puckon. Jag skulle älska att höra om molekylärbiologi.

  2. Visselpaj skriver:

    Håller med. En del människor säger så mycket som kan såra i onödan och har sedan mage att ursäkta sig med att de bara är ärliga/säger vad de tycker/det är såhär de är.
    Men ärlighet är INTE samma som att säga ALLT som rinner till uppe i skallen. Ärlighet handlar om vad man säger och attityden man har gentemot andra.

    • Christine skriver:

      Men ärlighet är INTE samma som att säga ALLT som rinner till uppe i skallen. Ärlighet handlar om vad man säger och attityden man har gentemot andra.
      Word!

  3. auuus skriver:

    Alltså, nog för att jag som humanist på sätt och vis har en viss rivalitet gentemot naturvetenskapen (palla ha en sanning och bevisbar fakta, liksom =p) som en form av självförsvar mot den skit jag ständigt möts av från vissa (långt från alla) naturvetare. Men min spontana reaktion när jag hörde att du pysslar med molekylärbiologi var: Fan det låter ju ASBALLT! Sen är jag i för sig inte helt hundra på vad det innebär, men det låter fortfarande skitcoolt och jag har bilden av hur du står i labbrock med provrör och mikroskåp och typ skapar ashäftiga saker som kommer rädda världen ^^

  4. Veronika skriver:

    Just punkt 3 stör mig, kanske beroende på att det främst är den jag stött på. Att säga att man själv aldrig skulle är, som du säger, faktiskt en form av kritik. Jag hade en vän som ofta sa så (obs! tempusformen), och det är verkligen så himla tråkigt.
    Jag läser ju master i filosofi och får ofta ”men vad är det för nytta med det?”, men det är kanske en relevant fråga.

  5. Annika skriver:

    Mycket intressant inlägg. Är som någon annan här ovanför humanist och har mer än en gång stött på frågan ”men vad tjänar du på det?” Eller när jag läste en utbildning som då var väldigt ny och specialiserad ”får du jobb som det då?” (Nej, det fick jag inte, jag fortsatte plugga och skaffade mig till slut två utbildningar till). Sådana frågor fick jag oftast av fd skolkamrater från grundskolan, tjejer (hemmafruar/hemtjänstvårdare) som i 25-årsåldern hade två-tre barn och såg det som livets absoluta mening. Okej för dem, men jag sökte något annat.

    Din svensklärare du nämner verkar ha en förfärlig inställning till sitt ämne, varför blev h*n lärare? Min klass, både på högstadiet och gymnasiet, begåvades med utomordentliga svensklärare. Adjunkt N på högstadiet såg till att ALLA läste minst två böcker per termin, snyggt jobbat då många av eleverna var så skoltrötta och genast sökte sig till fordonsmekaniska, el dyl, efter nian. Lektor A på gymnasiet hade det något lättare, då vi var H och S-elever.

    Förhoppningsvis gör fru Ribbing en insats i det att hon konsekvent påminner om att det finns VI och inte JAG, JAG, JAG.

  6. Brita Planck skriver:

    Det där har jag också undrat över. Jag är historiker, vilket ofta är tacksamt för många människor är intresserade av historia. Eller ja, de är intresserade av andra världskriget, men visst kan man prata om det lite grann. Men kolossalt många människor känner sig också manade att tala om hur tråkigt de tyckte att det var med historia i skolan. Eller rent ut säga precis som dem du tar upp ”Åh, fy vad trist”. Och jag undrar alltid hur de förväntar sig att jag ska reagera på det. Säga ”Ja, det har du rätt i. Jag ska genast omskola mig till busschaufför.”?

  7. Cecilia skriver:

    Haha, jag möts också av negg när jag avslöjar mitt yrke: gymnasielärare. ”Näe, stackars dig.” ”Det måste vara hemskt.” ”Gud vad jobbigt, det skulle jag aldrig vilja göra.” Man ba: Nähä. Skiter väl jag i. Det räcker faktiskt med ett ”Jaha.” om du enbart har negativa saker att säga om något som jag har investerat år av utbildning och många timmars arbete varje vecka i. Sedan brukar det dravlas om sommarlov och att lärare har för mycket ledigt, men det är en annan fråga.

Kommentarsfältet är stängt.