Kort svar till Jan Björklund

Idag skrev Jan Björklund en artikel på DN debatt om, tja sina visioner om svensk forskning och forskningspolitik. Tiden och orken räcker inte riktigt till för att kommentera allt som jag skulle vilja kommentera, men en sak vill jag i alla fall säga ett par ord om. På ett ställe i artikeln står det såhär:

Forskningsfinansieringen måste lämna jante­lagen bakom sig och våga peka ut våra mest framgångsrika forskare.

Birgitta Ohlsson copy-pastade denna mening till sin Facebook-status med meningen Word Jan Björklund framför.
Här är kommentaren som jag skrev som svar till Birgitta Ohlsson:

Okej, jag gillar både dig Birgitta och Jan Björklund så mycket det bara går, men i det här fallet känns det som att ni båda är ute och cyklar och uttalar er om saker ni inte riktigt greppar. Uppriktigt sagt tycker jag, och nu uttalar jag mig som doktorand här, inte att forskarvärldens största problem är för mycket Jante, utan för lite stålar och för osäkra anställningsvillkor. Dessutom bör systemet för hur pengarna ska fördelas diskuteras och utvärderas. Sedan tycker jag att Björklund ska oroa sig mindre för Jante och mer för det faktum att han själv vill köra över facket och införa visstidsanställningar för forskare EFTER doktorand/post doc. En sådan reform ställer till mer skada för forskningen än vad jante någonsin kan komma i närheten av. Ursäkta att jag tjatar om jante, men det känns som att det är en jävligt lätt grej att attackera för att slippa göra något åt de verkliga problemen. 

Slut på kommentar. Det jag inte skrev i kommentaren är att jag också är minst sagt nyfiken på hur Jan Björklund tycker att man ska gå tillväga när man citat i ökad utsträckning identifiera[r] de mest framgångsrika forskarna och ge stort stöd till just deras forskning. Tro mig, här finns mycket att diskutera, och jag har själv inget klart svar men jag tror att det i längden är kontraproduktivt att enbart satsa på de som redan lyckats.

 

Det här inlägget postades i Nyhetskommentarer, Politik, Utbildningspolitk och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Kort svar till Jan Björklund

  1. Boel skriver:

    Jag håller med, med reservation för Jante. Min personliga erfarenhet är att forskare i allmänhet inte har ambitionen att genomföra riktigt starka meningsfyllda och sensationella projekt (a la Science-Nature-Cell), utan mycket mer modesta projekt. Så mindre Jante och bättre villkor!

    • Christine skriver:

      Intressant att höra för den erfarenheten delar jag inte alls. Kanske beror det lite på var man är? Jag tror att institutionen där jag befinner mig är ovanligt Nature-Science-Cell-tät, vilket kanske påverkar min syn. Enligt min erfarenhet finns det gott om forskare med ambitionen att satsa på lite större projekt. Det jag däremot har sett är att man ibland kan få bråttom att få ut sin artikel på grund av stundande anslagsansökningar, och av den anledningen måste satsa på en lägre tidskrift för att vara säker på att få artikeln accepterad.

      • Boel skriver:

        Beror nog väldigt mycket på vart man är. Men också på att vi som doktorander måste genomföra 4 projekt, vilket leder till mindre och avskilda projekt. Svårt att genomföra fleråriga projekt som kräver en eller flera personers fulla uppmärksamhet och engagemang då, om man har ett labb med många doktorander. Så ett annat problem är ju strukturen i svenska forskargrupper, när jag doktorerade (alltså några år sedan) var det vanligt att en grupp bestod av ~8 doktorander, en post doc och en professor. Den balansen är nog annorlunda i riktigt framgångsrika grupper också, men doktoranderna är ju billigast i Sverige (även om det visst finns post doc på stipendie också).

        • Christine skriver:

          Ja, där har vi definitivt en skillnad. Där jag befinner är kravet på fyra projekt, och fyra artiklar mer eller mindre släppt, man kan disputera utan publikationer tex. men det är sällsynt. Däremot så är det numer hyfsat vanligt att disputera på en artikel och ett manus, (där underlättar det ju om artikeln är publicerad i Genes and Development, om jag säger så). Jag tror att kraven, eller hur kraven ska tolkas, skiljer sig väldigt mellan institutionerna och högskolorna. På vår institution är det ju grundforskning som gäller, och där krävs det längre tid och mer data överlag för en artikel jämfört med mer klinisk forskning. Därför är det mer eller mindre omöjligt för de flesta att komma upp i fyra artiklar eller ens fyra manus under doktorandtiden.
          Sedan verkar våra erfarenheter av strukturer i svenska forskargrupper skilja sig åt. Jag vet inte om detta beror på skillnad i tid, eller skillnad i vilket ämne man forskar inom. På min institution är det rätt ovanligt med större grupper med så många som 8 doktorander. Och i de grupper som är större är det vanligt med fler post docs. Som läget ser ut nu föredrar fler och fler gruppledare post docs framför doktorander; de kanske är något dyrare men å andra sidan kan de mer, och behöver bara vara anställda två år i taget. Att ta en doktorand anses av många vara för högrisk. Faktum är att jag har hört flera gruppledare (framgångsrika sådana!) säga att de inte tänker ta några fler doktorander nu utan bara vill ha post docs.

          • Boel skriver:

            Jag tror att just andelen post doc är något som ändrats successivt de senaste åren, jag var medlem i doktorandboomen. Vet inte hur kraven för disputation ser ut exakt i dagsläget, men i min gamla grupp verkar systemet se liknande ut idag (men även dom har fler post docs numera).

  2. För mig är det mest oklart hur Björklund skall välja ut ”framgångsrika” forskare. Antal papers? Patent? Kliniska tillämpningar? Publiceringar i journaler med hög genomslagskraft?

    • Christine skriver:

      Exakt! Och det är det jag väldigt ofta har problem med när det i forskningspolitiska diskussioner säger att ”vi ska ha de bästa forskarna”. Jo, men vilka är de? Bäst på vadå? Av någon anledning så är samma politiker som gärna pratar om ”de bästa forskarna” dåliga på att beskriva på vilka grunder de bästa forskarna känns igen.
      Jag menar, ibland kan det ju tex. finnas en motsättning mellan många artiklar och artiklar publicerade i de bästa tidskrifterna. Dessutom så behöver de som är bäst på att författa anslagsansökningar inte vara de som sedan får de bästa resultaten om jag säger så…

      Ps. As-bra inlägg på din blogg om Svelands/Ströms artiklar i DN!

  3. Übereil skriver:

    Nu är jag inte lärare själv, men jag är troligen vän med fler lärare än de flesta och har därför en del andrahandsinfo på deras syn på vår käre skolminister. Och det känns som att om man bara byter ut lite detaljer (och tar bort det där om att ”jag gillar dig egentligen, men…”) så lyckades du rätt bra fånga kärnan i deras syn på Jans skolpolitik. Framför allt det där om att det känns det som att han är ute och cyklar och uttalar sig om saker han inte riktigt greppar och att attakera grejer som är lätta att attakera för att slippa komma med riktiga lösningar känns som något de hade kunnat sagt. För att ta ett exempel på det senare: betyg i årskurs 6 i all ära, men vad är poängen med att bli extra tydliga med vilka barn som har problem när det ändå inte finns några resurser att rädda upp situationen med?

    • Christine skriver:

      Det där med lärare och Jan Björklund är ett intressant ämne. Jag kommer från en släkt som består av lärare och att sitta på en släktmiddag har ibland varit som att sitta på möte med Jan Björklunds fanclub. Jag har ibland velat ställa mig upp och skrika ”ni vet det där om att ni inte ska ha andra gudar jämte mig? Det var INTE Jan Björklund som sa det”😉
      Men, sedan har jag även hört en hel del lärare (en majoritet?) som inte gillar Björklund heller. En kritik jag ofta hör är att han inte tar pedagogisk forskning på allvar, och jag som anser att beslut ska fattas på vetenskaplig basis tycker förstås illa om det. Jag var och lyssnade på när Björklund presenterade forskningsproppen förra veckan och då hade jag tänkt ställs frågan ”Du pratar om att forskning är viktig. Samtidigt får du kritik för att du inte tar pedagogisk forskning på allvar, vad säger du om det?”, men jag hann aldrig få frågan. Buhu.

      Och ja, jag kan för övrigt förstå det där med att attackera grejer för att de är lätta utan att komma med riktiga lösningar (annat exempel: ”superpedagoger” i klassrummet istället för mindre klasser).

      Sedan måste jag erkänna att Björklund har en liten speciell plats i mitt hjärta. Han började höras och synas i skoldebatten när jag gick i gymnasiet, och jag kände igen mig till 110% i hans beskrivning av skolan; en riktigt flumskola, lärare som lagt av med att vara lärare, elever som ansåg det som sin rättighet att få högsta betyg i allt utan att anstränga sig (jag överdriver bara minimalt) mm. För mig var han då politikern som sa som det var.

      • Übereil skriver:

        ”Men, sedan har jag även hört en hel del lärare (en majoritet?) som inte gillar Björklund heller.”

        Alla lärare jag träffat som sagt något om Jan Björklund (utom en) har varit väldigt negativt inställd till honom. De mätningar jag hört talas om på området har visat på ungefär samma sak (vill jag minnas, men det kan ju finnas helt andra förklaringar till att jag minns det på det sättet…).

        ”En kritik jag ofta hör är att han inte tar pedagogisk forskning på allvar, och jag som anser att beslut ska fattas på vetenskaplig basis tycker förstås illa om det.”

        Han förstår inte heller vad kunskap är. Något av ett problem, när ens jobb är att skapa förutsättningar för att våra barn ska komma ut i yrkeslivet med så mycket kunskap som möjligt…

        ”annat exempel: ”superpedagoger” i klassrummet istället för mindre klasser”

        Nästan ingen vill bli lärare (1.1 sökande per plats till lärarprogrammet, har jag hört). Och faktiskta lärare byter yrke i oroande hög utsträckning. Om nuvarande utveckling fortsätter så kommer skolan vara helt urarmad på kompetens inom en inte allt för snar framtid (redan idag är det 40 % obehöriga naturlärare på gymnasiet). Vad kommer hända om vi ökar kraven på den individuelle läraren (vilket strävan efter ”superpedagoger” är)? Ja, utvecklingen lär i alla fall inte sakta ner…

        Man skulle kunna tycka att skolministern sedan sex år tillbaks i tiden borde ha koll på sånt här. Men han gör fortfarande ingenting åt lärarnas situation.

        ”Sedan måste jag erkänna att Björklund har en liten speciell plats i mitt hjärta. Han började höras och synas i skoldebatten när jag gick i gymnasiet, och jag kände igen mig till 110% i hans beskrivning av skolan; en riktigt flumskola, lärare som lagt av med att vara lärare, elever som ansåg det som sin rättighet att få högsta betyg i allt utan att anstränga sig (jag överdriver bara minimalt) mm. För mig var han då politikern som sa som det var.”

        Jag förstår att du gillar honom. För mig är han snarare skoldebattens Sverigedemokraterna (med undantag att han inte vill lösa problemen med att slänga ut utlänningar). Det positiva med honom är att han sätter fokus på skolan. Det negativa är att han tar upp fel saker, överdriver hur allvarliga dessa saker är och att hans lösningar därmed inte löser särskilt mycket (men som sagt, till skillnad från Sd så är hans lösningar i alla fall inte att direkt skada en viss kategori av människor).

        Jag kommer ihåg hur det lät när han kom fram. ”Svensk skola befinner sig i kris”, hette det. När folk analyserade det han sa visade det sig att bilden var klart överdriven (och att en del av de fakta han tog upp för att stödja det han sa inte stämde – t ex hade Sverige inte alls tappat så mycket internationellt som Jan hävdade). För mig blev han därför den där politikern som gjorde karriär på att lura i folk att ett stort problem med svensk skola som egentligen inte fanns (ytterligare en koppling till Sd…).

Kommentarsfältet är stängt.