Kom ihåg Fadime

Den 21 januari är det 10 år sedan Fadime Sahindal blev mördad av sin far. År 2002 gick jag sista året i gymnasiet, och under januari månad var det dags för den muntliga delen av nationella provet i svenska. Det årets tema var möten. Dagen efter Fadimes dödsdag var det min tur att prata, och som ämne hade jag valt att prata om mitt möte, i detta fall ett möte genom tidningsartiklar och tv, med en person jag beundrar. Den person jag hade valt att tala om var Pelas syster. Pelas Atroshi syster som blev vittne till hur Pela mördades för att hon ansågs ha dragit skam över familjen. Pelas syster som trots mordhot vittnade i rättegången mot sina farbröder, och som fick dom dömda för mordet på Pela.
Henne hade jag valt att prata om. Och dagen innan så inträffar ytterligare ett hedersrelaterat mord.

Så vad har hänt sedan dess? Jag skulle i alla fall våga på mig att påstå att lite har hänt, och att det verkar finnas en större medvetenhet kring hedersrelaterat våld i samhället, det finns förlag på åtgärder och handlingsplaner. När det gäller feministrörelsen, eller i alla fall vissa delar av den, så blir jag dock ofta konfunderad och ledsen. Nyligen skrev Feministiskt Inititativ en artikel på Newsmill om att de väljer bort termen hedersrelaterat våld. Nu ska jag säga att jag kan inte se att F! på något sätt försöker förringa eller förneka det våld som förekommer, bland annat så betonar de att de efterlyser samtal om åtgärder för att eliminera våldet samt att de förstår att

det i vissa lägen kan vara användbart med specifika begrepp för att förklara en viss företeelse, särskilt om företeelsen tidigare inte blivit tagen på allvar eller pressats in i förklaringsmodeller som utformats för att belysa andra typer av våld än de man vill belysa.

Detta sagt, så lämnar ändå artikeln en fadd eftersmak i munnen. För det första, känns det minst sagt konstigt att F! inte vill använda en viss term, när denna term används av de som varit utsatta och de som jobbar intensivt mot förtrycket som tex. Systerjouren Somaya och Sveriges Kvinnors-och tjejjourers riksförbund. Det känns i mina ögon väldigt förmätet och med en viss touch av att ”vi vet bäst”. För det andra: varför väljer F! att skriva en artikel om varför termen hedersvåld är dåligt istället för att bemöta anklagelserna från personer med bakgrund i kulturer med starkt hederstänk och som själva blivit utsatta för hedersrelaterat våld att svenska feminster, däribland Gudrun Schyman, har svikt fullkomligt i dessa frågor? Det är väldigt starka anklagelser, och värda att ta på mycket stort allvar. F! menar att användadet av heder har bidragit till en uppdelning av olika typer av våld på ett olyckligt sätt. Det kan så vara, men det innebär bara att vi i framtiden får försöka bli bättre på att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Märk också att vi i andra sammanahang använder olika termer för att speificera vilken typ av våld det rör sig om utan att någon protesterar. Vi säger ju tex. sexualiserat våld eller pratar om hatbrott, trots att man skulle kunna hävda att termen sexualiserat särskiljer våldtäkt från hustrumisshandel trots att de har sin grund i samma patriarkat eller att alla våldsbrott är hatbrott. I mina ögon så känns vägran att använda just termen hedersvåld som att osynliggöra vissa personers (av någon anledning inte etniskt svenska….) erfarenheter, och nästan att blunda för det som inte passar in i ens egen ideologi. Det som gör mig extra ledsen är att detta kommer just från feminister och drabbar kvinnor (jag vet att människor av alla kön drabbas av hedersvåld, men jag tror ni förstår poängen). Ibland framförs också tanken att termen ”hedersrelaterat våld” är rasistisk. Återigen, termen är inte myntad av någon Sverigedemokrat som har kommit på den för att särskilja våld som begås av invandrare från annat våld utan av personer som faktiskt upplevt denna typ av våld och hot.  Såhär skriver Bahare Andersson på bloggen Fadimedagen:

Mona Sahlin fokuserar på att kvotera svenska bolagsstyrelser istället för att prioritera djupt kränkande problem där unga tjejer i Sverige försvinner eller gifts bort med tvång. Gudrun Schyman är förbannad på Anders Borgs hästsvans och Wetterstrand tycker att det är pinsamt att unga tjejer ska växa upp med den viljan att bli prinsessor eller drottningar.

Kära medsystrar efter det är att skandalen uppdagades med en skolrektor med medeltida idéer och en förolämpande syn på kvinnor som blev invald i nya moderaternas parti så sträckte jag ut en hand om hjälp. Ingen av er hjälpte mig. Ingen av er tog till orda eller höjde rösten. Varför? Är det viktigare med Anders Borgs hästsvans än Herr Waberis medeltida åsikter?

Kulturrelativism har närmast blivit ett akademiskt ämne i sig, som paradoxalt nog, drivs främst av konservativa invandrare eller vänsterfeminister, vilka därmed går religiösa fundamentalisters ärenden, istället för att försvara kvinnors intresse som de påstår sig vilja. Det är en ordakrobatik på ”hög nivå” med en bakvänd logik som förstärker kulturell förtyck mot invandrarkvinnor.

Jag kommer att fortsätta använda termen hedersrelaterat våld, för i mina ögon vore det att osynliggöra många människors erfarenheter att INTE göra det. Det vore att framställa mig själv som någon som vet bättre än de som faktiskt utsatts eller de som dagligen arbetar mot förtrycket (medan jag står med näsan i ett provrör). Jag kan inte förstå varför det skulle vara konstigare att använda en term som används av de som faktiskt varit utsatta än att använda termer som sexualiserat våld, eller våld i nära relationer eller gatuvåld eller hatbrott för att precisera vilket slags våld det rör sig om. Och det är ingen som tycker att det är konstigt att det kanske krävs lite annorlunda åtgärder mot gatuvåld än mot våld i nära relationer som pågår under lång tid.
Angående Bahareh Anderssons inlägg ovan ska jag också säga att jag vet att jag själv är medskyldig till att ägna mig mer åt vissa frågor än andra. Jag har inte heller ägnat särskilt många (inga) rader tvångsgifte eller Waberis intåg i riksdagen. Jag hoppas att jag ska skärpa mig i framtiden.

Under tiden har jag blivit medlem i föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime. Gör det du också!
Läs mer här, här, här, här, här, här

Det här inlägget postades i Feminism, Nyhetskommentarer och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Kom ihåg Fadime

  1. FumikoFem skriver:

    Håller med i allt!

  2. Hanna skriver:

    Jag tolkade deras poäng som att vi inte ska särskilja mellan våld i olika kulturer eftersom patriarkatet alltid är ett och samma (typ).
    Jag tycker istället att man i så fall ska utvidga hedersbegreppet och börja prata om den hederskultur som finns i Sverige också. Visst, vi tvångsgifter inte bort kvinnor. Men vad är t.ex. anledningen till att många tjejer blir kallade hora etc., om inte för att de anses ha förlorat sin heder pga. att de umgås med killar för mycket och på fel sätt. Tänker framför allt på Bjästa-fallet, där det kändes som att det var en hel del heder inblandat.

    Här krävs det såklart att man är försiktig och inte likställer mord med taskiga ord och kommentarer. Att man skiljer på hedersvåld och hederskultur. Att man inom hederskultur ser graderingarna och inte likställer det enda med det andra. Däremot så tror jag att det blir lättare att förstå varför hederskultur kan existera i Sverige och varför det är svårt att ta itu med problemet, om vi inser att vi bär på samma tendenser. Då tror jag också att hedersvåld förlorar sin klang av ”invandrarvåld”.

    Vi har ju t.ex. inga problem med att se hur sexistiska skämt (om än så oskyldiga) främjar kvinnoförtryck, eller hur intolerans mot t.ex. homosexuella har många ansikten varav våld är ett och förolämpningar ett.

    • Marcus skriver:

      Om patriarkatet är ett och samma så skulle det inte spela någon roll var du växer upp som kvinna. Nu gör det det, så det är en floskel som är helt bisarr att någon kan tro på. Patriarkala maktstrukturer finns överallt mer eller mindre, men det är en extrem skillnad på att växa upp som kvinna i Sverige och i Afghanistan.

      Och ja, det hjälper som du skriver att klumpa ihop ett mindre problem med ett större för att lösa det mindre. Problemet är att du kommer ännu längre ifrån att lösa det större, vilket vore en skymf mot alla som jobbar för att lösa det problemet. Så i det här fallet skall man kalla hedersvåld för vad det är och inte klumpa ihop det med sexistisk mobbning.

      Exempel – om du kopplar ihop våldtäkt och sexuellt ofredande som ett problem så kommer folk antagligen tänka efter en extra gång innan de lägger handen på en främlings rumpa eftersom du ”våldtar” honom/henne, men då kan du likaväl ställa det åt andra hållet att den som faktiskt våldtar någon inte tar det så seriöst eftersom det är som en klapp på rumpan.

  3. Visselpaj skriver:

    Håller med. Kan inte riktigt helt förstå F! i denna fråga, även om jag tror att de har bra intentioner. Som du säger, det måste ju vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt: att hedersrelaterat våld kanske behöver bemötas och förstås på ett visst sätt, men att kvinnoförtryck finns överallt och att Sverige inte på något vis är ett undantag. Varför ska vi anpassa definitioner bara för att en del personer med rasistisk anknytning missbrukar dem genom att hävda att ”endast invandrare förtrycker kvinnor”?

  4. För en gångs skull håller jag inte riktigt med dig (tur det, började känna mig som en ja-sägare i ditt kommentarsfält). Främsta anledningen till att jag ogillar termen ”hedersvåld” är att själva våldet bara är slutpunkten i ett systematiskt kvinnofötryck, och även om en given familj aldrig når punkten där det förekommer fysiskt våld eller hot om sådant, så betyder inte detta att sexuellt förtryck inte förekommer.
    Men det är naturligtvis ett snårigt ämne.

Kommentarsfältet är stängt.