Lucia is serious business

Glad Lucia i efterskott allesammans!  Själv glömde jag bort (!) att det var Lucia i tisdags och missade därmed Skansens Luciatåg på TV (jag anser att det är en doktorands privilegium att gå helt upp i labbarbetet och glömma världen utanför och nu hade jag en grej på labb tidigt på morgonen som kräver viss koncentration) men fick likväl se ett tåg på jobbet lite senare. Glögg och pepparkakor är aldrig fel.

Hur som helst, såhär i Lucia-tider så har det blossat upp en viss debatt ifall killar ska få vara Lucia eller inte. Debatten började med att en kille har blivit vald i ett demokratiskt val till Lucia på sin skola, varpå några föräldrar hade ringt till rektorn och klagat. Rektorn valde då att vika sig inför föräldrarna, men tack och lov ställde eleverna på skolan upp för sin kamrat och rektorn fick ge vika. På en annan skola gick det inte lika bra, utan rektorn bestämde helt enkelt att det måste vara en tjej som är Lucia.

Stånk. Allt detta får mig återigen att tänka på frågan  ifall feminister ägnar sig åt navelskåderi. Innan jag går in på det hela villa jag betona att jag inte vet om de killar som ville vara Lucia eller de som ville se en kille som Lucia i de aktuella fallen var feminister eller vill bli förknippad med feminister. Samtidigt är detta typexemepel på när människor begränsas av sitt kön, och hur viktigt det verkar vara för vissa att människor får fortsätta vara begränsade av sitt kön. Med andra ord ser jag möjligheten för killar att få vara Lucia som en feministisk fråga, även om kanske inte de som var inblandade i de aktuella fallen gör det. Hur som helst, den här gången kan jag avslöja att svaret på frågan ifall feminister ägnar sig åt navelskåderi givetvis är ja, från gång till gång men jag tänker inte skriva mer om det nu (återkommer om det, jag lovar. Och förresten så inkluderar jag mig själv BIG TIME bland navelskådarna), men väldigt ofta upplever jag det som att feminister (även om, som sagt, jag inte vet om killarna i det här fallet har någon som helst feministkoppling) ser en minimal orättvisa/slentrianmässigt tänk som begränsar, gör något för att rätta den, går vidare med sina liv och människor runt omkring blir, ja totalt batshit insane och feminster får ägna dyrbar tid åt att a) förklara varför de gjorde som de gjorde b) förklara att detta INTE är den viktigaste frågan. Ett typ exempel på detta är det här med Lucia-firandet. Hela grejen började med att två pojkar på olika skolor ville vara Lucia.  I ena fallet blev en kille sedan framröstad till Lucia.  Och OBS! Detta var killen själv som ville det! Det var ingen genuspedagog eller queerteoretiker som tvingade honom till det. Ej heller var det, mig veterligen, någon queerteoretiskt utbildad genuspedagog som pressade de stackars oskyldiga eleverna att rösta fram en kille till Lucia. Det var helt enkelt inga konstigheter med valet, eller något som man behöver göra en stor grej av. Och sedan blir vissa föräldrar tokiga, ringer rektorn och rektorn bestämmer sig för att jamsa med med någon luddig hänsvisning till traditionen och helt enkelt sätta sig över elevernas demokratiska beslut. Och vips har vi fått en stor affär av något som inte borde vara så jäkla komplicerat. Låt den som är bäst lämpad för uppgiften spela Lucia, oavsett kön!

I övrigt tänker jag avsluta med detta sköna citat från DN:

Ett första intryck är att de flesta elever ställer sig positiva till manliga lucior. Ofta är det pedagoger eller föräldrar som protesterar.

Men, men, men….VÄNTA nu! Eleverna är positiva? Och jag som alltid har hört att homosexuella inte ska få adoptera barn eller småpojkar klä sig i rosa för att de kommer att bli mobbad av andra barn som liksom av naturen inte klarar av att se personer som bryter mot könsrollsmönstret. SHIT ALLTSÅ!

Det här inlägget postades i Feminism, Nyhetskommentarer och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Lucia is serious business

  1. momiji skriver:

    Jag har inget emot att killar blir framröstade som Lucior. Däremot oroar jag mig lite över om det verkligen är jämställdhetens namn. På min högstadieskola var killarna alltid populärare och mer omtyckta. De skulle vunnit en omröstning mot en tjej i vad som helst. Oavsett om det gällde att välja elevrepresentanter, Lucior eller vad som helst kunde man ge sig på att en kille skulle kamma hem det eftersom han hade högra status och fler röster bakom sig. För många killar låg det också en prestige i att piska upp en stämning och få folk med sig.

    Jag tycker därför att det kan vara värt att först kika lite på varför man väljer en kille innan man ropar hej så att säga. Ibland är det tyvärr samma patriarkala maktstrukturer där killar alltid vinner allt som ligger bakom.

    • Christine skriver:

      Intressant kommentar! Jag tror absolut att du har stora poänger i det du säger. Jag såg ingen anledning att ta upp det här i inlägget, eftersom jag där ville fokusera på föräldrars/rektorers reaktioner som ju mest verkade gå ut på att ”en kille kan inte vara Lucia!!!111!!!”, men jag har i mitt stilla sinne funderat lite över vilka killar på de aktuella skolorna som ville bli Lucia. Var det personer som verkligen kände sig begränsade av att inte få vara Lucia, eller rörde det sig mer om skolans populära gäng som mest ville få sin vilja igenom och inte tålde att någon annan än de själva ville stå i centrum?

Kommentarsfältet är stängt.