Ann Heberlein ute och cyklar

Jag har alltid gillat Ann Heberlein, men när hon i dagarna skriver om#prataomdet i Sydsvenskan så tycker jag att hon är ute och cyklar rejält.

Visst, hon kanske har en poäng i att kampanjen inte var så spridd som man fick intryck av när man läste på bloggar och twitter (även om mina kompisar som INTE är aktiva i bloggosfären mycket väl kände till kampanjen. Men okej). Dessutom så fanns det helt klart en tendens att främst låta vita talare komma till tals. Läs gärna Berolins funderingar kring detta här. Men resten.

Kvinnor förväntas intressera sig för mjuka ämnen, det intima, relationella. Sex, mens, graviditeter, killar och sånt. Så fruktansvärt tröttsamt att kvinnors diskuterande av traditionellt kvinnliga ämnen belönas. Ja. Bra. Fortsätt så, liksom. Lämna krigen, politiken och ekonomin till männen.

Amen stön. Här har jag god lust att ställa mig på en stol och vråla FÖRMINSKNING rätt ut i luften. Och därpå INTERNALISERAD SEXISM. Men okej då, jag säger såhär istället: Bara för att ett ämne är traditionellt kvinnligt betyder det inte att det är för litet för att skriva om. Inte heller är det fel att kvinnor skriver om sådant som traditionellt har setts som kvinnligt, framför allt inte när detta något är något som berör många människor. Sex är en stor del av många människors liv. Många människor har erfarenheter av sex som inte känns bra och som de uppenbarligen hade lust att dela med sig av. Jag måste säga att jag har väldigt svårt att förstå varför sex skulle vara ett mindre viktigt ämne att skriva om än krig, inte minst för att betydligt fler människor lär ha erfarenhet av sex än av krig.
Istället för att klaga över att kvinnor skriver om traditionellt kvinnliga ämnen som sex istället för krig och ekonomi, kanske Heberlein kunde ta sig en funderare över varför ”kvinnliga” ämnen ses som mindre viktiga än ”manliga”.

Samma gamla trötta föreställningar om manlig och kvinnlig sexualitet reproducerades som vanligt. Kvinnans sexualitet konstruerades som ömtålig, vacklande och hotad medan mannen, naturligtvis, beskrevs som ett frustande och emotionellt handikappat odjur.

Eh, va? Jag måste säga att en av de stora fördelarna med #prataomdet var ju att vi faktiskt började prata utanför de där trötta föreställningarna om kvinnligt och manligt. Att killar som känt sig utnyttjade eller inte fått sin vilja respekterad delade med sig av sina berättelser, och att tjejer som inte lyssnat på ett nej också gjorde det. Dessutom fanns det åtminstone en historia från en tjej (Anna Ekelund) som vaknat upp mitt under pågående samlag (hon var rejält berusad), och senare fick reda på att hon ägnat kvällen åt att förföra killen och drog slutsatsen att man inte automatiskt ska tänka våldtäkt i en sådan situation. Sedan är det klart att kampanjen kanske inte nådde ut i så pass hög utsträckning till män som man kanske skulle kunna önska. Jag tänker än en gång vara lat och länka till Tanja Suhinina angående den delen.

Här, precis här, finns mitt största problem med kampanjen – att allt som känns pinsamt, obekvämt eller bara dåligt tolkas som övergrepp och jämställs med våldtäkt. 

Eh, va igen? Underrubriken till kampanjen var ju SEX i gråzonen (min förstoring). Inte VÅLDTÄKT i gråzonen. I den historia som Johanna Koljonen beskrev (där hon vaknade av att mannen hon haft sex med penetrerade henne utan kondom, något hon tidigare krävt som villkor för sex) betonade hon ju dessutom väldigt tydligt att hon INTE känt sig uttnyttjad och att tanken aldrig hade slagit henne att hon varit utsatt för något övergrepp. Och som sagt, dessutom hade vi historier av det slag Anna Ekelund bjöd på. Seriöst, när jag läser detta så undrar jag om Heberlein överhuvudtaget läst berättelserna på #prataomdet.

Jag tolkar #prataomdetsom ännu ett utslag av den nymoralism som härjat vårt land i några år. Det handlar om gränser, om att hålla på sig, om att normera vad som är rätt och fel, tillåtet och otillåtet, moraliskt och omoraliskt.

Jag tolkar Ann Heberleins text som ytterligare ett utslag av lusten att förklara att diskussion om vad man är bekväm med och icke-bekväm med i sänghalmen (eller var man nu föredrar att göra det) inte handlar om att ta hand om sig själv utan om lusten att moralisera.
Lustigt för övrigt att Heberlein som är teologie doktor i etik lyckas formulera sig på ett sätt som får det att låta som att en diskussion om våra gränser, om vad vi känner är rätt och fel, tillåtet och otillåtet skulle vara något dåligt. Själv skulle jag gärna se fler samtal av det slaget.

Förresten, skulle vi inte kunna dra igång en #prataomdet the mobbning edition -kampanj? Jag har typ hur mycket som helst att bidra med i ämnet, var gränsen går mellan skitsnack och ”varning för henom, för hen går inte att ha och göra med”, gränsen mellan utfrysning och ”jag orkar verkligen inte prata med den personen”. Men det tänker jag #prataom en annan gång.

Det här inlägget postades i Feminism, Nyhetskommentarer, Sex + politk = Sant och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ann Heberlein ute och cyklar

  1. Visselpaj skriver:

    En ”#prataomdet the mobbning edition -kampanj” låter som en bra idé!

  2. Tack för den välriktade och artikulerade sågningen. Det är ju en sån där särskild nöjdhetskänsla som uppfyller en när någon annan skriver precis den text som låg och pyrde inom en själv, men gör det så mycket bättre.🙂

  3. Felicia skriver:

    Hear hear, bra rutet, etc! Inget att tillägga, bara tummen upp.

Kommentarsfältet är stängt.