”Barnen kommer att bli mobbade” -om homoadoption

(Skrev visst i ett inlägg längre ned att jag inte ska skriva mer om mobbning. Det där om att hålla sig till sina föresatser är visste inte min grej här på bloggen)

När homosexuellas rätt att prövas som adoptivföräldrar (notera! Inte rätt att adoptera. Rätt att prövas som adoptivföräldrar) debatterades som värst så var det många som förde fram argumentet att homosexuella inte skulle få adoptera för att barnen skulle komma att bli mobbade. Min favorit Tuve Skånberg (med favorit menar jag att Skånberg lyckas med konststycket att vara emot såväl feminism som forskning samt vara för inskränkning i yttrandefriheten ) tycke att det var relevant att påpeka i ett blogginlägg så sent som i juni i år att

San Francisco, Boston och Washington tillhör de områden i USA som är mest positiva till homosexuella. Ändå klagar nära hälften av de undersökta barnen till lesbiska mödrar över att de varit mobbade under sin uppväxt.

Detta hade givetvis varit ett högst relevant påpekande om inlägget hade handlat om att vi bör sätta in resurser för att motverka homofobi och mobbning. Men meningen med inlägget var inte att motverka vare sig homofoba tendenser eller mobbning, utan att argumentera för varför ”homoadoption” inte är för barnens bästa. (Observera också att det från citatet ovan inte ens framgår om barnen blev mobbade för att föräldrarna var homosexuella föräldrarnas homosexualitet var det argument som mobbarna använde för att rättfärdiga sitt vidriga beteende eller om det var argument av typen rött hår, dålig på idrott, för tjock, för fula kläder som användes.)

Detta argument -att homosexuella på förhand ska bedömas som olämpliga föräldrar för att barnen kommer att bli mobbade- har alltid gjort mig totalt rosenrasande. Ja, jag hittar faktiskt inget ord i starkt nog för att beskriva vad jag känner. Batshit insane kanske skulle funka? Problemet är att jag har inte fattat varför jag tar så fruktansvärt illa vid mig. Eller okej, delvis har jag fattat varför. Jag har själv blivit mobbad till och från under hela min skoltid. Naturligtvis är det jobbigt att få höra att mobbningen var mitt eget fel. För det är det de som använder sig av det här argumentet säger. Genom att säga att barnen blir mobbade för att de har homosexuella föräldrar flyttar de skulden från de som mobbar till de som blir utsatta. Barn blir inte mobbade för att de har homosexuella föräldrar. Barn blir inte heller mobbade för att de är rödhåriga, tjocka, dåliga på jympa, klädda i fel kläder eller på grund av något annat attribut. Barn blir mobbade för att någon bestämmer sig för att mobba dem, och i vissa fall för att vuxenvärlden ger sitt godkännande direkt eller indirekt.

Hur som helst, detta med skuldbeläggningen är ju självklart en delförklaring. Men jag kände på mig att detta inte var hela sanningen. För faktum är att jag till väldigt liten del skuldbelagt mig själv för mobbningen, utan i tankarna alltid placerat skulden där den hör hemma. Nämligen hos mobbarna. Så egentligen tar jag inte så illa vid mig när någon insinuerar att det var jag själv som på något sätt provocerade fram mobbningen. Jag vet ju att de helt enkelt har fel (och sedan tar jag en mental not att inte umgås med personen ifråga).

Jag har också funderat på om det har varit en oro för det sluttande planets logik. Ifall homosexuella inte ska få bli föräldrar för att barnen som liksom av en naturlag kommer att bli mobbade, finns det då inte risk för att vi öppnar upp för än mer skyll-på-offret-tänkande i anti-mobbningsarbete? Om någon blir mobbad och mobbarna använder rött hår för att rättfärdiga, blir lösningen att mobboffret ska färga håret då? Kommer skolorna att sponsra inköp av märkeskläder, istället för att lära ut att det inte är okej döma människor efter utseendet eller att reta någon, när ett barn blir retat för sina omoderna kläder? Dessutom kan man fundera på vilka som står näst på tur när det gäller att inte få bli föräldrar. Bör en person som jag, som blivit mobbad och med stor sannolikhet kommer att överföra de egenskaper mobbarna använde för att rättfärdiga sin mobbning till mina barn, tvångssteriliseras?
Visst, denna oro för mer skyll-på-offret-tänk kan spela in men jag kände att det var något mer.

Till slut kom jag i alla fall på vart skon klämde. Nämligen att mina upplevelser av utanförskap och av skitsnack, upplevelser som var väldigt jobbiga att gå igenom och vars effekt stannade kvar hos mig långt efteråt användes över mitt huvud för att rättfärdiga utanförskap, skitsnack och diskriminering av en redan utsatt grupp! Alltså: Först blev jag mobbad. Sedan mådde jag dåligt för att jag har blev mobbad. Sedan får jag dessutom mina upplevelser kapade av människor som vill använda mina upplevelser för att driva en politisk ställning som jag absolut inte står för. Det sistnämnda är nu illa nog i sig, men till råga på allt så rör det sig inte om ett ställningstagande för typ sänkta/höjda skatter eller ifall EMU är bra eller anus utan om ett ställningstagande för diskriminering och utanförskap. Och är det något jag vill se i samhället så är det just mindre av dessa varor. Är det något jag hoppas på så är det att ingen ska behöva utstå det utanförskap jag upplevt under vissa delar av mitt liv. Men istället ska jag tydligen finna  mig i att erfarenheter av mobbning och utfrysning ska användas i kampen FÖR diskriminering och FÖR rätten att på förhand döma människor.

Är det konstigt att jag blir förbannad?

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Ge fan i att skylla på offret, Mobbning, Skit jag är trött på att höra och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till ”Barnen kommer att bli mobbade” -om homoadoption

  1. Visselpaj skriver:

    Håller med dig. Dessutom är argumentationen om att homosexuellas barn kan bli mobbade, samma som brukar användas för att hävda att barn till genusmedvetna kan bli mobbade (pojke i klänning-grejen).
    Jag skulle önska att folk började fundera över vems sida man står på om man argumenterar så, mobbarna eller de som blir mobbade. Är det inte miljoner gånger bättre att arbeta för en värld där människor tillåts vara olika?

    • Christine skriver:

      Jag skulle önska att folk började fundera över vems sida man står på om man argumenterar så, mobbarna eller de som blir mobbade.

      Ex-fucking-actly!
      Jag skulle dessutom önska att vi slutade fundera vilka typar familjer som mobboffren kommer ifrån och istället börjar fundera över vilka typer av familjer som fostrar mobbare.
      Är det inte miljoner gånger bättre att arbeta för en värld där människor tillåts vara olika?

      Jo.🙂

  2. Eva skriver:

    Nej det är inte konstigt att du blir förbannad…
    Instämmer i det du skriver. Jag blir lika arg som du över de ursäkter homofober finner för att rationalisera sin homofobi.

    ” Nej jag tänker inte alls på att det är ett håmopar! Och jag är inte homofob… jag försöker bara tänka på barnen…”

    Seriöst… de enda barn behöver är föräldrar/förälder som älskar dem. Om dessa är, homo, bi, genusmedvetna, transsexuella, alternativa, ”normala” etc… spelar absolut ingen roll.

  3. Kristin skriver:

    Vilket bra inlägg! Du har SÅ rätt. Tack för bra läsning🙂

Kommentarsfältet är stängt.