Elise Ottesen Jensen eller Varför självkritik är bra

Det har kommit ut en ny bok om Elise Ottesen Jensen, Ottar, RFSUs grundare. Jag har inte hunnit läsa den ännu. Men en sak gör mig glad. Nämligen att boken inte på något sätt försöker dölja Ottars ideer om rashygien och hennes ideer om att vissa personer inte borde få bli föräldrar. Inte heller RFSU försöker göra något för att dölja eller ursäkta detta när de skriver om boken på sin hemsida.

Ottar hade nämligen obehagliga ideer kring rashygien. Detta hade också Margaret Sanger, som grundad Planned Parenthood, USA:s motsvarighet till RFSU, . Marie Stopes, som var Ottars och Sangers engelska motsvarighet var en stor beundrare av Hitler.

När någon från anti-abortrörelsen påpekar vilka fruktansvärda ideer som tidvis frodas inom rörelsen för reproduktiva rättigheter är det så himla lätt att endera försöka förneka detta eller att tona ned ideerna. Det gläder mig att detta inte har skett i det här fallet. Tvärtom påpekar RFSU att det var deras förra ordförande, Lena Lennerhed, som först skrev om detta.
Det är också lätt att försöka ge till baka med  samma mynt. Det är så himla lätt att peka på det kvinnohat och rasism som finns bland många abortmotståndare. Det är så himla lätt att påpeka att det var Ja till Livets medlemmar som hjälpte Sverigedemokraterna in i riksdagen.Och visst, att ge tillbaka med samma mynt kan ha sin tid och sin plats. Men det är varken bra eller konstruktivt i längden. Det är så himla, himla mycket bättre att erkänna de problem som har funnits/finns, att stå för dom och försöka arbeta för en förändring och för bättring. Det är nämligen fakta att många av förgrundsgestalterna inom RFSU/Planned Parenthood såg tillgången till abort och preventivmedel som ett sätt att förbättra rasen. Det är också fakta att vissa av dessa strömningar kan finnas kvar än idag. ”För ett fritt val, men bara för vissa” Jag har själv vid ett tillfälle diskuterat med en person som var för fri abort hela graviditeten ”för att staten inte skulle tvinga en kvinna att göra något hon inte vill” för att sedan förespråka tvångssterilisering av vissa människor. Det är också fakta att röreslen för reproduktiva rättigheter alltför ofta fokus hamnat vissa rättigheter, och bara för vissa människor.  Jag kan här ta min egen blogg som exempel. Jag har skrivit flera inlägg om anti-abortrörelsen i Sverige, men bara ett om de tvångskastreringar som svenska staten än idag utsätter trans personer för. Inte heller har jag tagit mig tid att skriva något inlägg om kvinnor och flickor som pressas till abort, pga de normer som finns kring vem som blir en bra förälder och i vilken situation. Jag prioriterar alltså också vissa rättigheter, som berör vissa personer, framför andra.

Min poäng är att varje rörelse mår bra av självkritik och att vi inte får glömma eller förneka Ottars, Sangers och Stopes misstag. Vi får måste komma ihåg dom, och se till att inte upprepa historien. Och se till att reproduktiva rättigheter är just rättigheter inte skyldigheter -dvs. motarbeta tvångsaborter, tvångssteriliseringar etc. Och att dessa rättigheter är till för alla människor.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Elise Ottesen Jensen eller Varför självkritik är bra

  1. Ping: Ja till Livets felaktigheter | Forskarfeministen

Kommentarsfältet är stängt.