Jag blir tokig -ett inlägg om elitklasser

Idag skriver Göran Greider en artikel på Newsmill om att det är ett sundhetstecken att svenska elever inte gillar matte. Huruvida han har en poäng eller ej låter jag vara osagt -eller okej då, jag tycker att han till största delen är ute och cyklar, men orkar inte motivera varför. Å andra sidan har han en poäng i att vi kanske skulle fundera på hur matematikundervisningen kan förbättras (även om han lägger fram detta på ett i mina ögon konstigt sätt). Hur som helst, det var dock en bit i artikeln jag främst vill kommentera. Efter en lång utläggning om att matematiken framför andra ämnen har en tendens att sålla agnarna från vetet och bidrar till elittänkande med mera skriver Greider såhär:

Att skolminister Jan Björklund nu skulle vara den man som kunde göra matematiken mer populär och avslöja dess rikedomar för barn och ungdomar är därför en svindlande tanke. Tidigare har han gått i bräschen för både mer av auktoritär betygssättning och till och med för speciella matematikklasser, där genierna ska samlas för sig.

Jag tror att jag blir tokig. Jan Björklund har inte gått i bräschen särskilt för speciella matematikklasser. Han har gått i bräschen för elitklasser, eller mer korrekt spetsklasser i teoretiska ämnen överlag. Dvs. klasser med speciell inriktning i engelska, naturorienterade ämnen som kemi, biologi eller fysik, samhällsorienterade ämnen och språk (OBS! läser du detta Göran Greider?) Björklund har alltså inte speciellt flaggat för matematik vilket Greider vill förleda läsaren att tro. 

Det som är viktigt att komma ihåg är också att inte nog med att Björklund är oskyldig till att favorisera matematikerna och ”låta genierna samlas för sig”, utan att det redan innan Jan Björklunds era som skolminister fanns elitklasser. Just det.  Bara det att dessa elitklasser, med intagningsprov, var elitklasser inom idrott och musik. Bara det att dessa klasser såklart inte kallades elitklasser. Ordet elitklass började användas först när det blev tal om att barn och ungdomar som är teoretiskt begåvade skulle få samma möjligheter som barn och ungdomar som är duktiga inom idrott och musik att få utveckla sin begåvning. För se, att låta barn och ungdomar gå i idrottsklasser eller att söka till musikklasser som har intagningsprov är helt i sin ordning (jag sökte själv till Adolf Fredriks musikskola när jag gick i trean. Jag kom inte in, fattar inte varför men det kan ha att göra med att min röst låter lite som ett mellanting mellan tupp i målbrottet och torterad katt) men att låta barn med teoretiska begåvningar gå i egna klasser är början på slutet av civilisationen och demokratin as we know it. Det Björklund gjorde när han införde spetsklasser inom teoretiska ämnen var alltså bara att ge teoretiskt begåvade barn samma möjligheter som barn som var begåvade inom idrott eller musik.

Jag ska avsluta med att säga att jag har ingen pedagogisk utbildning, har inte läst någon som helst pedagogisk forskning och det kan mycket väl vara så att särskilda spetsklasser inte är den bästa lösningen för hur begåvade barn ska få utveckla sin begåvning. Det jag är trött på är en diskussion där spetsklasser inom teoretiska ämnen kallas ”elitklasser” medan ingen ifrågasätter musikklasser eller idrottsklasser. Jag vill att alla barn ska ha möjlighet att utveckla sina begåvningar oavsett om det är matematik eller fotboll som gäller.

Det här inlägget postades i Utbildningspolitk och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Jag blir tokig -ett inlägg om elitklasser

  1. auuus skriver:

    Spetsklasser är inte den bästa lösningen, i och med att dessa tenderar att få betydligt mer resurser vilket leder till att klasser med en mer ”vanlig” profil glöms bort. På ett plan finns det inget direkt behov av spetsklasser inom teoretiska ämnen i och med att det som spetsklasser för musik eller idrott bara gör är att de lägger ned extra tid på musik eller idrott, och att den vanliga gymnasieskolan ändå består av så gott som enbart teoretisk undervisning. Intagningsproven kan jämföras med antagningspoängen, så skolor och klasser med hög antagningspoäng kan mycket väl liknas vid en sorts inofficiella spetsklasser. Det är också svårt att riktigt att lägga in extra profilering annat än den som redan finns i samband med gymnasieinriktningen. Det ska förstås tilläggas att det här inte riktigt gäller för högstadiet, däremot är det viktigt där att eleverna blir behöriga i allt inför gymnasiet, så att även en elev som pluggat en naturvetenskaplig profil i högstadiet kan söka till en samhällsvetenskaplig linje.
    Nu vet jag att jag svamlar och du inte skrev något motsägande eller så, men jag tänkte att det kunde vara kul att veta ^^ (Annars ber jag om ursäkt för att jag tar upp plats i kommentarsfältet o.0)

    Jag håller helt med dig om att det finns en sorts förrakt för teoretisk begåvning ute i samhället, och att ett införande av spetsklasser skulle kunna vara bra för att visa/ändra samhällets ståndpunkt, även om det nog inte skulle få någon direkt effekt i övrigt. Och det var lite underligt att Greider valde att kritisera en sådan aspekt av Björklund då det finns väldigt mycket annat, som att han totalskiter i hela det pedagogiska forskarsverige.

    • Christine skriver:

      Först, be inte om ursäkt för att du tar upp plats i kommentatorfältet🙂 Du är så välkommen och skrev en så bra kommentar🙂

      En liten fundering bara: Spetsklasser är inte den bästa lösningen, i och med att dessa tenderar att få betydligt mer resurser vilket leder till att klasser med en mer ”vanlig” profil glöms bort.

      Har du någon källa till detta? Jag bara undrar för jag fick för mig att Björklund fick kritik för att han inte tillförde några extra resurser till dessa klasser. Eller är det skolorna själva som prioriterar dessa klasser i resurstilldelningen? Detta måste väl för övrigt gälla även musik och idrottsklasser, eller?

      Jag håller helt med dig om att det finns en sorts förrakt för teoretisk begåvning ute i samhället
      Ja, precis det var lite dit jag ville komma🙂
      och att ett införande av spetsklasser skulle kunna vara bra för att visa/ändra samhällets ståndpunkt
      Jo exakt, och det är därför jag ”för” , eller vad man ska kalla det spetsklasser. Alltså, jag är fullt medveten om att det säkert finns bättre lösningar på problemet, men jag har liksom aldrig sett någon sådan presenteras konkret och då tänker jag att spetsklasser i alla fall är ett slags lösning. Tills vi kommer på något bättre.

      • auuus skriver:

        Nä, har tyvärr ingen direkt källa på det, utan det var mer egenupplevt från min högstadietid då jag gick i en matte/no-klass. Borde skrivit det, ledsen att jag fick det att låta annorlunda🙂

        • Christine skriver:

          Tack för svaret🙂 Jag frågade efter källa då jag hört från många håll att risken med spetsklasser är ju det du skrev, att de kommer att ta resurser från andra klasser men jag har aldrig hört det från någon källa som kan anses vara obereoende eller något konkret exempel på att så faktiskt har skett. Men eftersom det faktiskt var så i din skola så är det ju uppenbart att detta är en konkret risk. Och då kan jag verkligen förstå att människor kan känna sig tveksamma inför spetsklasser.

  2. Annika skriver:

    Gillar!

  3. Kajsa skriver:

    Nu blev jag lite sen till kalaset, men känner att det är spännande nog att kommentera ändå. Jag läser till lärare och det jag uppfattat är att s.k ”inkluderande undervisning” där man behåller alla i samma klass och arbetar i blandade grupper är det som är mest utvecklande för att elever hjälper varandra och lär sig av att förklara, samtidigt som de med svårigheter får tillgång till smarta idéer från de teoretiskt begåvade (eller vad man nu ska kalla det). Vet inte riktigt om det går att tillämpa på dessa specialklasser eftersom det tar utgångspunkt i att man tidigare plockat ut problemelever från klassrummet, enligt ovanstående ska man istället sätta resurser i klassrummet.

    Samtidigt är det just detta ständiga fokus på de som inte riktigt klarar målen som skapar behovet av elitklasser. Just nu håller jag på med just matematikinriktningen, och jag skulle inte säga att det hjälpt mig i min utveckling att förklara grundläggande saker för kursare istället för att gå vidare i fördjupningen. Diskussion med andra som är på ungefär samma nivå är å andra sidan väldigt givande, eftersom man ändå har lättare och svårare för lite olika områden. Samma sak på högstadiet: att barnvakta omotiverade var ingen höjdare när man ville lära sig.

    Slutsatsen får väl bli att personliga erfarenheter talar emot populära rön (är alldeles för lat för att leta upp artiklar om mirakelskolorna där man blandat elever), och huruvida jag tänker låta mig övertalas är ännu inte avgjort.

    • Christine skriver:

      Bättre sent än aldrig heter det ju🙂 Och vilken bra kommentar! Roligt att få höra från någon som faktiskt verkar/kommer att verka i skolans värld, så jag är jätteglad att du kommenterade.

      Det som jag funderar lite på är om olika typer av pedagogik fungerar för olika elever? Alltså att en del faktiskt lär sig bäst när de är i en spetsklass tillsammans med andra som är på samma nivå, men för andra så är det andra saker som är viktiga och för de så fungerar det bättre att vara i en vanlig klass. Det jag tänker är framför allt det här med att hjälpa andra elever. För en del så är det kanske som du beskriver, att de inte blir hjälpa i utveckligen av att förklara grundläggande saker och för andra så kan det faktiskt vara utvecklande att göra just det. Jag kan själv uppleva att jag lär mig mer när jag ska förklara vissa saker för andra. Även om jag ska erkänna att jag spontant får lite rysningar av idén att gå in för att att utnyttja elever som presterar väl som extralärare…I mina (inom pedagogik och lärande oubildade) ögon känns det konstigt att gå in med tanken att en viss grupp elever ska ses mer som extralärare (eller vad man ska kalla det) än som elever i behov av särskild stimulans.

      Jag är också lite nyfiken på vad du som blivande lärare i övrigt anser om Göran Greiders artikel (om du har läst den eller har tid att läsa den)? Jag reagerade ju i blogginlägget ovan ganska starkt på det stycket om ”elit” -mattklasser där jag ansåg att han nästan med flit vantolkade det Jan Björklund har gjort, genom att försöka få det att låta som att Björklund infört just speciella matteklasser samt att detta med spetsklasser var något nytt. Men i övrigt så var hans artikel ganska intressant att läsa, då jag varken har känt själv eller förstått att andra kan känna det han uppenbarligen har känt inför matematikämnet.

Kommentarsfältet är stängt.