Brev till Marcus Birro

Hej Marcus Birro,

Jag ska vara uppriktig. Jag är inte ditt största fan. Jag är faktiskt inget fan av dig alls. Faktum är att jag tycker ganska illa om det du skriver största delen av tiden. Min mamma har sagt att har man inget snällt att säga ska man hålla tyst, men faktum är att den här krönikan liksom bara är för mycket för inte bemötas. Jag orkar inte med någon längre introduktion, så nu kör vi.

Du skriver: Pride har förvandlats från en gerillarörelse av förtryckta och förtalade partisaner till ett monster med gratisfester och urvattnade slogans.

Så kan det vara. Jag har hört en och annan hbtq-person säga just det, och var det inte så att det något år fanns en alternativ festival kallad shame? Vad jag inte förstår är dock vad du har med det att göra? Om du själv inte är hbtq (och jag vet att du i alla fall inte är homo, och med tanke på hur du uttalat dig om trans personer så är du knappast det heller) så har du liksom inget med det att göra. Det är inte upp till att bestämma hur en festival för hbtq-personer ska ordnas.

Du skriver vidare att Pride känns dock som en sorts modern variant av Vattenfestivalen

Jaha? Återigen är det inte riktigt upp till dig att tala om for hbtq-personer hur de ska läggga upp din festival. Men okej, detta var egentligen mest parenteser. Vi går vidare:

Hade jag varit en bög i Gnosjö hade jag sett på Stockholm som en sorts ointaglig borg och Pride som ett uttryck för redan upplysta och medvetet upplysta storstadsbor.

Och här undrar jag Marcus Birro, hur du vet det? Du är ju ingen bög i Gnosjö, du är en känd mediapersonlighet i ett heterosexuellt äktenskap. Varför anser du dig kunna tala for en bög i Gnosjö?

Det finns något ytterst självbelåtet över Pride.

Det finns något ytterst självbelåtet över dig också Marcus Birro. (Ärligt talat förstår jag inte vad du menar med den här meningen.)

Hur är det möjligt att ideligen hävda sitt utanförskap när man är en del av eliten? Hur kan man envisas med att sparka av sig snön från Landet Utanför, när man sedan länge suttit snäll och foglig i etablissemangets värme?

För det första: Det syns inte, men här var jag tvungen att gå ifrån datorn på grund av ett akut skrattanfall. Det är så otroligt ironiskt att det är just du, Marcus Birro som ställer denna fråga. För är det någon som ständigt hävdar sitt utanförskap trots att man är en del av eliten så är det du Marcus Birro. Jag kan på rak arm inte komma på någon annan person som är så priviligerad och som det samtidigt alltid, alltid, alltid är så synd om. Marcus Birro, du har fått flera böcker utgivna, du skriver i en av de största tidningarna i Sverige, du har deltagit i Let’s Dance och På Spåret som är två av de absolut mest sedda programmen och ändå är det konstant synd om dig. När du möter berättigad kritik kallar du det för hat. När du, för en gångs skulle, inte får din artikel publicerad på Sveriges största debattsida utan måste, *flämt*, gå till den näst största är det censur. När du reducerar kamp för mänskliga rättigheter till att ha knulla på hjärnan är det dig det är mest synd om då du, *flämt igen*, får kritik för vad du sa (jag kan medge att kritiken höll sig på rätt låg nivå, men det var faktiskt du som satte ribban till att börja med. Sorry, men reducerar man kamp för mänskliga rättigheter till simpel kättja då får man ta en del skit). Så Marcus Birro, jag skulle gärna vilja få en förklaring till hur du kan fortsätta hävda ditt utanförskap när du är en del av eliten.

För det andra: Hävdar verkligen Pride sitt utanförskap? Som du själv konstaterar lever och frodas homofobin i Sverige, och givetvis leder det till att homosexuella personer upplever utanförskap. Men hävdar verkligen Pride, alltså festivalen, att den är utanför? Jag har hört berättelser från homosexuella individer om utanförskap, om fruktan för hatbrott, om rädslan för vad föräldrarna kommer att säga när de får veta, skräckhistorer om vad föräldrarna faktiskt sa när de fick veta (bland det snällare var du kanske skulle gåtill en psykolog), känslan av att få sin kärlek osynliggjord, rädslan for hatbrott men jag kan inte minnas att Pridefestivalen har hävdat sitt utanförskap.

Det är lätt att som troende bli sedd på som en reaktionär bakåtsträvare med förlegad syn på allting. Dessa fördomar sliter vi med dagligen. Jag får gå rätt långt för att förklara att min tro genomsyras av kärleksbudskapet och ingenting annat.

Jag är uppvuxen i en halvt frikyrklig, men väldigt liberal och kärleksfull miljö och under en period i 20-årsåldern försökte jag bli seriös med kristendomen (försöket är numera nedlagt). Jag vet att det kan vara påfrestande att förklara att tro på gud inte är detsamma som tro på böghat etc. Skillnaden mellan att uttala sig homofobt och att uttala kritik mot kristendomen är att man i det ena fallet sparkar nedåt i det andra uppåt. Det är ett faktum att kristendomen under många år har varit den dominerande religionen här i väst, och den har varit ett hinder för kvinnors och homosexuella rättigheter. Det är dessutom ett faktum att kristendomen än idag fortsatter att vara ett hinder för homosexuellas och kvinnors rättigheter. De flesta framsteg som gjorts har gjorts trots kyrkan inte tack var den. Det är ett faktum att många samfund, inte minst den katolska kyrkan, står för homofobi och kvinnofortryck (förbud mot kvinnliga präster, predikar att mannen är en avbild av gud och kvinnan en avbild av mannen, förbud mot homosexuella äktenskap, abortmotstånd som skördar liv mm mm). Det är ett faktum att det parti som bär namnet Kristdemokraterna (och, om jag inte minns fel, är det parti du tillhör Marcus Birro) är det parti som konstant motsatt sig alla förbättringar för hbtq-personer, och som nyligen röstade för att behålla tvångssterilisering av transpersoner. Kristendomen har alltså en lång, och pågående historia av homofobi och kvinnoförtryck. Att det sedan idag finns människor inom de religiösa samfunden som tar ställning for jämlikhet och rättvisa, och att det finns hela samfund som också gör det, raderar inte de århundrande av förtryck som de kristna kyrkorna har stått för, och i många fall fortsatter att stå för. Det är mot den bakgrunden vi måste se de frågor och fördomar kristna människor möter.

Frågan nu är också om Pride alltjämt är en plattform för de utstötta och avkastade? Har folkligheten blivit ett gift? Kan en ung, förvirrad bög eller flata i småstaden solidarisera sig med Pride eller blir de dansande läderuniformerna på sina bussflak endast ännu ett hån, som om sex är det enda som frigörelsen handlar om?

Jag har ju redan påpekat att detta inte är upp till dig att avgöra. Det jag reagerar lite på är hur du hela tiden tycks fastna för det här med sex. Hade du någon kollat på paraden hade du sett att den innehåller mycket mer än dansande läderuniformer. Hade du kollat närmare hade du sett Svenska Kyrkan (det år jag kollade bar de banderollen Reclaim the Christ, vet inte hur det var i år), du hade de flesta politiska partierna (jag tror du kan gissa själva vilka som inte var med) du hade sett stolta anhöriga och du hade sett människor som marcherar med tejp för munnen under parollen Marching for those who can’t. Hade du dessutom tittat lite närmare på själva Pride-festivalen hade du sett att den är mycket mer än paraden. Det är också mängder av seminarier och andra evenemang och de flesta av dom handlade inte om att leva ut sitt sexliv till allmän beskådan. Men av någon anledning fastnade du just för det mest sexuellt explicita. Ärligt talat tycker jag att det är du, Marcus Birro, som hela tiden framstår som mest sexfixerad i de här sammanhangen.

Du avslutar krönikan med ett citat från påven Benedictus XVI och säger att fördomarna mot honom i det här landet är mer än någon orkar räkna. Det må så vara, men mycket av den kritik som riktas mot honom handlar inte om fördomar. Det handlar om vad han de facto gör och står för. Det handlar om att kvinnor inte får bli präster och därmed stängs ute från möjligheten att nå maktpositioner inom kyrkan. Det handlar om att den förre påven ville neka våldtagna kvinnor under Balkan-krigen nekas dagen-efter-piller (ej att förväxlas med abortpillret!) utan uppmanades istället att se våldtäkten om en kärlekshandling. Det handlar om att en kyrka som säger sig värna ofödda barns (dvs. zygoters, embryos och fosters rättigheter) låter födda barn våldtas och deras förövare gå fria. Det handlar om att företrädare för Katolska Kyrkan kallar homosexualitet för ondska. Det handlar om att Katolska Kyrkan idag motarbetar rättigheter för hbtq-personer också här i EuropaAllt det här är fakta, och det är det kritiken handlar omOch här kan jag inte undgå att  fundera över hur du dömer Pride respektive Katolska Kyrkan. Jag kan inte komma ifrån känslan av att du, när det gäller Pride, är väldigt snabb med att kritisera det negativa festivalen eventuellt kan stå för men då det gäller Katolska Kyrkan har väldigt mycket mer överseende med kvinnoförtryck och homofobi för att det också finns en daglig andlighet som gör [dig] till en bättre människa. Jag hoppas jag har fel.

Christine
PS. Detta inlägg hamnar (bland annat) i kategorin Skit jag är trött på att höra. Det är för att jag är  så innerligt trött på att höra om hur synd det är om dig Marcus Birro och hur förföljd du är för din tro.

Det här inlägget postades i Nyhetskommentarer, Politik, Reproduktiva rättigheter, Skit jag är trött på att höra och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Brev till Marcus Birro

  1. Linn skriver:

    Tack för ett mycket bra inlägg! Jag tror inte att jag någonsin läst något skrivet av Marcus Birro som inte fått mig att vilja kasta saker omkring mig. Så jag har aldrig orkat skriva något bemötande för det är bara för mycket.
    Men nu när du gjort det så fint så kan jag lägga till några grejer:

    ”Är det inte dags att sätta Pride på turnerande hjul och slå upp sina tält i Örnsköldsvik, Nässjö, Motala och Hörby? ”

    Det finns HBTQ-event i mindre städer, t.ex. Eskilstuna Pride.
    De som jobbar med Stockholm Pride kommer från hela Sverige.
    ALLA som jobbar med Pride (och motsvarande) gör det helt gratis. Jag tycker att Marcus Birro kan avlöna några personer att göra hbtq-eventen i de mindre städerna städerna om han tycker så synd om småstadshomon.

    ”När är Stockholm och Sverige redo för ett religiöst Pride? När ska alla vi troende komma ut ur våra garderober och stå för vår tro och allt gott den gör med oss? När ska ni andra, humanister, ateister och agnostiker, alla ni annars så saligt upplysta och korrekta människor ägna några timmar åt att vädra ut era fördomar om oss som tror på Gud?”

    Det finns en kristen Pride-parad som firas årligen i Stockholm. Den heter ”Jesus-manifestationen” och många tusen deltar varje år. Jag har aldrig hört talas som ett enda hatbrott i samband med den. Under Pride-veckan sker det flera varje dag. För att inte tala om rädslan att bli utsatt för hatbrott på väg till eller från festivalen som finns hos många Pride-deltagare även om de aldrig har blivit attackerade själva. Har någon någonsin varit rädd på väg till eller från Jesus-manifestationen?
    Jag är själv kristen (har dock aldrig deltagit i J-manifestationen) och jag kan skriva under på att det i Stockholm många gånger kan vara jobbigare att vara öppen kristen än öppen flata (som jag också är). Det finns definitivt fördomar mot religiösa. (Btw, tack Marcus Birro för att du spär på dem!) Men jag tror inte att någon som haft en taskig attityd gentemot mig p.g.a. min tro skulle känna sig manade att kritisera en religiös Pride-festival i de stora dagstidningarna om det fanns personer som arbetade gratis med att anordna en. Faktum är att det inte ens gnälls så mycket nu fast massor av skattemedel går till religiösa verksamheter…

    • Christine skriver:

      Tack själv för en väldigt bra kommentar!
      Jag tycker att Marcus Birro kan avlöna några personer att göra hbtq-eventen i de mindre städerna städerna om han tycker så synd om småstadshomon.
      Huvudet på spiken här!

      Har någon någonsin varit rädd på väg till eller från Jesus-manifestationen?
      Huvudet på spiket igen! Visst finns det fördomar mot religiösa, och jag ska absolut inte förneka att en kristen tro kan innebära vissa bekymmer i dagens Sverige, att man möts av förutfattade meningar, att man får höra en del kommentarer. Men man hör aldrig talas om kristna som är rädda för eller råkar ut för hatbrott, inte får gifta sig pga sin tro, bli tvingad till sterilisering osv.
      Men jag tror inte att någon som haft en taskig attityd gentemot mig p.g.a. min tro skulle känna sig manade att kritisera en religiös Pride-festival i de stora dagstidningarna om det fanns personer som arbetade gratis med att anordna en.
      Nej, och även om de gjorde det tror jag knappast att de skulle utmåla sig själva som så nedtrycka som Birro konstant gör.

  2. auuus skriver:

    Bra skrivet!
    Det är verkligen dags att Birro börjar inse hur privilegierad han faktiskt är. Och det är skönt att det är fler än jag som är irriterad på honom.

    • Christine skriver:

      Tack! Och tro mig, vi är långt ifrån ensamma i vår irritation. Jag tycker ärligt talat att han är rätt lustig, för han begår ju själv konstant alla de fel han anklagar andra för att begå. Och det han saknar i självinsikt tar han ju som bekant igen i offermentalitet…

  3. Fredrick skriver:

    Med all respekt, men Marcus Birro har rätt till sina uppfattningar och ”offer-mentalitet” är något som feminister använder flitigt i debatter och krönikor.
    Personligen är jag trött på HBTQ-rörelsen och den intolerans/arrogans som den står för.
    Jag är inte katolik eller homofob, men förstår inte varför HBTQ-rörelsens radikala agenda ej får granskas och kritiseras.
    Varför ska lesbiska kvinnor tex. har rätt till barn?
    Jag som heterosexuell vit man utan kvinna har ingen rätt till barn.

    • Christine skriver:

      Jag har aldrig någonsin sagt att Birro inte har rätt till sin uppfattning. Det har han. Han har däremot inte någon som helst rätt att få stå oemotsagd i sin uppfattning.
      Det där med offermentalitet är något feminster ofta beskylls för att ha men jag har hittills inte sett någon priviligerad feminist som det konstant är lika synd om som Birro och som konstant lyckas vända allt till att det är mest synd om henne. Kan du ge ett konkret exempel på detta?
      Angående HBTQ-rörelsens agenda så får den visst kritiseras. Du kan börja med att googla Roland Poirier Martinsson och sedan fortsätta med att läsa andra texter av Marcus Birro.

    • Is skriver:

      Klokt Fredrick.

  4. Fredrick skriver:

    Jag är inte heller någon supporter av Birro, men delar vissa värderingar med honom.
    När det gäller offermentaliteten, tänker jag på krönikörer/författare som Unni Drougge, Katarina
    Wennstam och Maria Sveland.
    Roland P Martinssons text i Svenska Dagbladet läste jag med intresse, en brandfackla i
    debatten….
    Tack för ordet:)

    • Christine skriver:

      Varsågod🙂
      Jag har inte läst så mycket debattartiklar/krönikor etc. av Unni Drougge (bara böcker, och där upplever jag inget offertänk), och när det gäller Katarina Wennstam är jag inte säker på vad du menar? Personligenhar jag svårt att se något offertänk hos henne .

      När det gäller Maria Sveland förstår jag däremot faktiskt till viss del vad du menar även om jag inte skulle säga att hennes offertänk när samma höjder som Birros. Jag ska erkänna att jag håller med Sveland om mycket, men jag har också stört mig på i hennes texter hur hon ofta gör sig själv till enbart ett offer för omständigheter som, såvitt jag förstår, hon själv faktiskt hade kunnat påverka. Dessutom har hon också en viss tendens att inte inse hur priviligerad hon själv är i vissa situationer…

    • Christine skriver:

      Nej, men jag ska titta på det nu🙂 Återkommer med rapport

    • Christine skriver:

      Hahaha, jag har inte skrattat så mycket sedan jag upptäckte Mullbergaskolan.se -och det vill inte säga lite! ”Nu är det bara att luta sig tillbaka och invänta krönikan, kallt och hårt kallt och hårt” -helt obetalbart ju😀 Tack för tipset!

  5. yvonne andersson skriver:

    Marcus Birros bok Diktskola är i vilket fall som helst magnifik. I sin utformning och med en lysande humor hjälpte den mej till att begå stordåd och äntligen bli publicerad o utgiven.
    Tack , Marcus o lycka till i fortsättningen!
    Yvonne i Mjölby

Kommentarsfältet är stängt.