Dubbelmoral om hormoner inom idrotten

Idag skriver Claudio Tamburrini, docent i praktiskt filosofi, en artikel på DN Debatt om IOKs sexistiska behandling av intersexuella idrottare:

Enligt dem ska en kvinnlig idrottare som drar fördel av sin hyperandrogynism (för mycket manliga hormoner i kroppen) förbjudas att tävla om hon inte underkastar sig en hormonbehandling – en östrogenkur – som minskar halten manliga könshormoner och eventuellt opereras. Trots att hon är född på det viset.

Det är en mycket välskriven artikel som jag rekommenderar alla att läsa. Hur som helst, det jag reagerade över var följande: Om en kvinna uppvisar för höga halter av manliga hormoner är det ett krav att hon underkastar sig hormonbehandling, med diverse hälsorisker som följd, för att få tävla. Men om man ställer krav på hormonbehandling som ska minska prestationen för att överhuvudtaget få tävla hur kan man då rättfärdiga ett förbud mot hormonbehandlingar som ökar prestationen? Det senare är ju som bekant inte tillåtet idag och som huvudargument framför man att det skulle vara fusk och att det är farligt för kroppen, kort sagt det strider mot idrottens regler. Nu har man ju sagt att en annan typ av hormonbehandling, som ju har avsevärda biverkningar, inte bara går väl ihop med regelverket, utan tvärtom att låta bli att ta hormoner skulle vara att ”fuska”. Att låta bli att ta hormoner skulle alltså i detta fall vara att gå emot reglerna -fast det i detta fall skulle vara att använda sig av den kropp man är född med. Så, om en viss typ av hormonbehandling är ett måste för att få tävla, finns det något som rättfärdigar att man är så hård mot de idrottare som använder sig av hormoner för att öka prestationsförmågan?                                        

Uppdatering och förtydligande: Alltså, jag säger absolut inte att jag är för en liberalare attityd till doping. Jag säger dock inte heller att jag är emot. Faktum är att jag är så totalt ointresserad av idrott att jag aldrig brytt mig om att skaffa en ordentligt underbyggd åsikt i frågan, eller ens någon åsikt alls. Och även om jag skulle skaffa mig en åsikt i frågan anse att det skulle vara upp till dem som faktiskt idrottar att själva sätta upp reglerna för det spel de deltar i tillsammans. Men jag tycker att det är dubbelmoral att å ena sidan förbjuda vissa hormonpreparat med hänvisning till ”fusk och farlighet” å andra sidan sätta andra hormonpreparat, som också medför medicinska risker,  som krav för att få delta.

 

Det här inlägget postades i Feminism, Hittat på nätet. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Dubbelmoral om hormoner inom idrotten

  1. Fredrick skriver:

    Förstår inte vad som är sexism i detta, men det mesta som ni feminister ogillar är väl sexism, tex. ”den manliga blicken”, ”heteronormen”, litteratur utan genusperspektiv etc etc.
    Vad gäller sakfrågan; idrotten är skapad av män för män, dopning och huliganism likaså.
    Kvinnor borde tävla på sina villkor, inte sträva efter manliga utövare.

    • Christine skriver:

      Jag tycker det är ganska uppenbar sexism att ifrågasätta någons könsidentitet till den grad att man försöker tvinga på personen medicinsk riskfyllda hormonbehandlingar bara för att den inte beter sig som en person av ett visst könt ”ska” göra enligt normen.

    • Martin Grape skriver:

      Jag tycks missa helt var du fick att det var sexism ifrån, något sådant ser jag inte påstått i inlägget. Allt jag ser är ett ifrågasättande av att man förbjuder en typ av hormonbehandling samtidigt som man kräver en annan typ. Håller du själv inte med om att det är dubbelmoral?

      Om genetisk disposition för hormonnivåer är orsak till specialbehandling, borde inte annan genetisk disposition också vara det? Om en långdistanslöpare har en genetisk fördel av att ha bättre benmuskler, skall vi då kräva en specialbehandling av honom? Om inte, varför är en genetiskt betingad hormonnivå i en annan idrottare något som kräver specialbehandling?

      • Christine skriver:

        Tack Martin for en mycket bra kommentar (ledsen att jag inte gokande tidigare, ar som bekant bortrest)!

  2. Wunder skriver:

    Håller med dig. Skulle inte en man då kunna tävla i damidrott med lämplig hormonbehandling? Låter skumt.

    För övrigt är jag som du – bryr mig inte om idrott – men är ganska så principfast. Har man damidrott så skall det vara damer som tävlar. I tveksamma fall så bör man hellre fälla än fria, med omtanke om de ”riktiga” damerna. Hur kul är det att förlora mot Castor – som är en 90%ig kille?

    • Christine skriver:

      Jag vet inte om det skulle vara så mycket tråkigare att förlora mot Caster Semenya än mot någon annan. Problemet är ju hur man ska definiera ”dam” och ”herre” i dessa fall. Den enda definitionen jag kan komma på som är bra är att den person är kvinna eller mansom definierar sig som så (och vad jag förstår så är det den definition som används i modern psykologi). Det kommer visserligen att innebära att intersexuella och trans kvinnor får vissa fysiologiska fördelar gentemot cis kvinnor, men å andra sidan så kan ju cis kvinnor ha andra fysiologiska fördelar gentemot varandra.

  3. Fredrick skriver:

    Min kommentar fastnade i censuren..?

Kommentarsfältet är stängt.