Rapport från Almedalen: Anna Odell

En av de starkaste upplevelserna från Almedalsveckan var mitt besök på Anna Odells utställning. Jag har haft ett ganska…turbulent förhållande till hennes verk. Milt uttryckt. Då jag först nåddes av nyheten att en student på konstfack fejkat en psykos blev jag, än en gång milt uttryck, rosenrasande. Jag var så arg att jag på allvar såg röda och svarta fläckar framför ögonen. Hur vågade någon tro att psykisk sjukdom var konst? Framför mig såg jag en människa som inte haft några större problem i hela sitt liv, som aldrig behövt må psykiskt dåligt, som aldrig behövt oroa sig, som förmodligen levde på pappas pengar medan hon lekte av sig lite på Konstfack och som nu ville testa, pröva på hur det skulle vara att vara psykisk sjuk. En människa som hade privilegiet att se psykisk sjukdom som något man kunde gå in i lite tillfälligt. En människa som hade privilegiet att se psykisk sjukdom som något man kunde låtsas ha för att få fram lite edgy konst. Hur kunde detta inte vara en gigantisk förolämpning mot alla de som faktiskt var psykisk sjuka, eller led av annan psykisk ohälsa för den delen? Hur vågade denna bortskämda människa se på något som orskar människor stort lidande, som många människor kämpar för att bli av med, som konst? Runt tidpunkten för själva iscensättande av psykosen gick ju Odell inte heller ut med varför hon handlat som hon handlat, utan sa att verket handlade om att ta sig in i slutna rum och att hon ville vänta med att presentera hela verket och sedan låta verket tala för sig själv. Jag var så arg att jag vid ett tillfälle grät när jag diskuterade Odells tilltag. Jag gick med i Facebook-gruppen Inga mer pengar till Konstfack, och jag menade det verkligen.

Och sedan. Sedan kom det fram att det var precis tvärtom mot vad jag hade trott. Odell såg inte psykisk sjukdom som konst, eller något man kunde låtsas ha för att vara lite edgy. Hon hade egna upplevelser av att drabbas av psykos. När hon iscensatte sin psykos så spelade hon sig själv. Dessutom gjorde hon detta för att se psykvården inifrån, från ett friskt perspektiv. När jag fick reda på detta så sjönk jag ihop. Inte bokstavligt, men det kändes verkligen som att allt kraft gick ut mig. Här hade jag gått i ett halvår och hatat på en bortskämd överklassmänniska, priviligerad nog att tro att psykiskt lidande var konst och så visade det sig att hon själv var långt ifrån så privligerad som jag trott utan istället hade egna erfarenheter av psykisk sjukdom. Den som framstod som dummast i sammanhanget var ju dessutom jag själv, som så brutalt dömt Odell på förhand, utan att vet alla fakta i målet.

Hur som helst, att gå från hat till omtyckande gör man ju i vilket fall inte i första taget, så ganska länge fortsatte jag vara skeptisk mot Odell. Om inte annat för att rädda mitt eget ansikte…Uppriktigt sagt vet jag inte riktigt fortfarande vad jag ska tycka om tilltaget, jag har en känsla av att mina åsikter varierar beroende på vem jag pratar med för tillfället. Mina åsikter kan väl ungefär sammanfattas som att det möjligen finns bättre sätt att undersöka psykvården på, men jag förstår varför Odell gjorde som hon gjorde och faktum är att om det hjälpte henne på något sätt så kan jag inte vara totalt emot det…fast å andra sidan kan vi ju inte ha en epidemi av människor som återskapar sina psykoser bara för att det hjälper dom personligen

Med tanke på de starka känslor Odells verk rört upp i mig var det synnerligen intressant att se hennes utställning. En film visade själva förloppet på Liljeholmsbron. Den var ganska suddig och efteråt var meningarna bland oss som var på utställningen om hur folk hade reagerat. Själv tyckte jag att det såg ut som ganska många som gick förbi utan att reagera på ganska avvikande beteende (någon står och slänger saker, däribland kläder, över räcket mitt i smällkalla vintern) medan andra tyckte tvärtom. Något som kändes positivt var att det verkade ha gått ganska snabbt för akutbilen att komma fram efter att någon ringt efter den. Det var också väldigt intressant att se och lyssna till de inspelningar då Odell gjorde research innan iscensättandet. Tex. ringde hon runt till olika psykiatriska mottagningar för att höra vad de tyckte om idén. De var ganska negativt inställda, men jag fick också intrycket av att de inte riktigt förstod varför Odell ville göra det hon skulle komma att göra. En psykolog varnade också för att iscensättandet av en psykos skulle kunna framkalla en ny psykos då kroppen skulle minnas vad den varit med om. Odell trodde inte att det var någon fara, och hon fick ju rätt. Endast en person, vars roll jag inte uppfattade, var positiv till idén. Intressant var också att höra inspelningen från när Odell morgonen efter avslöjade att allt bara var ett spel för läkaren. Läkaren blev så upprörd att hon fick lämna rummet -och jag förstår henne i den situationen till hundra procent. Intressant också att se Odells journaler, både från sin riktiga psykos och den fejkade.

Hela utställningen innehåller omkring fyra timmar inspelat material, och vi var bara där omkring en timme så jag har sett max en fjärdedel. Men kommer jag av närheten av utställningen igen så ska jag absolut gå dit och jag kan rekommendera er andra att göra detsamma.

Det här inlägget postades i Politik, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Rapport från Almedalen: Anna Odell

  1. Fredrick skriver:

    Anna Odell är en provokatör i första hand, söker en publik och en inkomst med alla medel.
    Konstfack är en institution med oklar styrning och kvalitetskrav på sina studenter.
    Men jag hoppas att hennes utställning gör någon nytta i alla fall.
    Tack för

Kommentarsfältet är stängt.