Varför ”tänk på kvinnorna i Afghanistan” inte alltid är en dålig påminnelse

I mitt inlägg i lördags om vad jag ansåg vara grovt hyckleri från Alice Teodorescus (och andra icke-och anti-feministers sida, men Teodorescu fick pga av en ovanligt usel Newsmill-artikel stå som modell) så skrev jag att ”tänk på kvinnorna i Afghanistan och var tacksam” i 99 fall av 100 är ett uselt och dessutom hycklande sätt att argumentera. Jag lovade att återkomma med det 100 fallet, då det faktiskt är relevant. Och löften är till för att hållas, so here goes:
Fast inte riktigt än. Grejen är att jag har skrivit om, och skrivit om, och skrivit om texten nedan, men jag blir aldrig riktig nöjd. Det jag ville säga var i alla fall att det är skillnad på att kritisera en rörelse genom att använda utsatta människor som slagträ när det är så pinsamt uppenbart att man i själva verket skiter i de utsatta människorna (vilket Teodorescu, och andra anti-feminster, så ofta gör), och att kritisera en rörelse utifrån en position där man som [person från utsatt grupp] alternativt person som brinner för frågor som rör [personer från utsatt grupp] konstant blir förbigången för till förmån av frågor som främst rör mer priviligerade grupper. Och det jag menar är att det finns en hel del kritik av den andra sorten mot feminismen, och som har viktiga poänger. Äsch, jag blev inte nöjd med hur jag formulerade mig här heller. 

Okej, HERE goes: Alla rörelser för social rättvisa, inte bara feminismen (men det är feminismen jag ”kan” och därför skriver om) mår bra av viss introspektion och att fundera över vilka frågor som anses intressanta att driva och varför.  Traditionellt har det inom feminismen funnits tendenser att prioritera frågor som rör heterosexuella medelklasskvinnor framför frågor som rör tex. lesbiska kvinnor, trans kvinnor, kvinnor med utländsk bakgrund. Tex. har Tiina Rosenberg sagt att hon var besviken över den dåliga uppslutningen från heterosexuella feminister när det gällde lesbiska kvinnors rätt till tex. giftermål, insemination och adoption. Hon menade att lesbiska hade slagits för fri abort, preventivmedel dagis osv. så nu var det faktiskt payback-time. Jag har i mina dar tillbringat (alltför) mycket tid på amerikanska feministforum och där sett en klar tendens att färgade kvinnor inte vill använda sig av ordet feminist utan föredrar womanist för att beskriva sig själva. Detta därför att de anser att feminismen bara fokuserat på frigörelse för vita kvinnor, ibland på färgade kvinnors bekostnad. Dessutom har jag (online) stött på flera trans kvinnor som varit brinnande anti-sexister, men som skytt ordet feminist som pesten efter att konstant fått höra att de inte var riktiga kvinnor, att de inte hörde hemma bland feminister, att de bara var män i klänning, från feministiskt håll (läs här för en sådan historia). Här i Sverige tycker jag förövrigt inte att det vore det minsta konstigt ifall en kvinna som råkat ut för hedersrelaterad förföljelse inte vill kalla sig feminist, eftersom en del svenska feminister är väldigt snabba med att förklara för henne att termen hedersmord är rasistiskt samt i värsta fall tysta ned hennes erfarenheter för att de inte passar in i svensk feminists akademiska teorier. Som sagt, det finns alltså kritik även bland aktiva anti-sexister mot hur feminismen prioriterar som ofta är rättfärdig och som är viktiga att lyssna på och som i förlängningen kan göra att vi får en bättre och mer inkluderande feminism. Denna kritik gäller också i högsta grad mig . Jag håller helt med Elin Grelsson när hon skriver såhär här, appropå Eva Coopers bok Myten om det andra könet:

 Ska vi tala exkludering inom feminismen undrar jag varför inga invandrare, flator och arbetarklasskvinnor förekommer i boken? Det är knappast kvinnor med rakad skalle, hår under armarna och radikalfeministiska åsikter som får det största medieutrymmet i dag. Istället är feminismen 2011 klädd i 50-tals klänning, klädsamt problematiserande och tycker att det där med bolagsstyrelser och könsfördelning ju är lite jobbigt, men kvotering väl ändå är att gå för långt. Den feminismen handlar mer om att rättviseförmedla mediajobb till sina kompisar och bloggbråka om cupcakes än kämpa för papperslösa kvinnor och sjuksköterskelöner. (Och ja, jag är också en del av den utvecklingen och det här resonemanget är också en självkritik).

Problemet är dock att kritik mot feminismen så ofta levereras på det sätt som Teodorescu gör, dvs. var tacksamma, tänk på kvinnor som dör i barnsäng. Själv ska jag köpa ett till par skor och en lyxig klocka, bye. Och det därför jag säger att ägna dig åt andra saker i 99 fall av 100 är ett värdelöst sätt att argumentera. Inte bara värdelöst, det är i Teodorescus fall direkt stötande. I det fallet är det så otroligt uppenbart att Teodorescu fullständigt skiter i de kvinnor som dör av förlossning och osäkra aborter. Hon skiter i de kvinnor som tvingas till äktenskap eller som inte räknas som lika trovärdiga i domstolar som männen. Hade hon brytt sig det allra minsta hade hon vetat om tex. Unite for Women-kampanjen, hon hade hört av sig och sagt ”jag är ung, framåt och har ett stort kontaktnät. Hur kan jag hjälpa till?”. Hon hade skrivit debattartiklar om mödradödlighet och tvångsgifte.  Men nu visste hon inte ens om Unite for Women-kampanjen och hennes debattartiklar handlade om att svenska kvinnor ska klä sig i Chanel. Enda gången hon visar något dom helst intresse för dessa utsatta kvinnor är när hon kan använda kvinnornas utsatthet som slagträ mot feminister.

Men så i det 100:ade fallet så kommer kritiken från någon som är en del av feministrörelsen, som kämpar för vad det vara månde, och som känner sig konstant förbigången. Från någon som kämpar mot mödradödlighet, eller mot tvångsäktenskap men som konstant hamnar i bakgrunden till förmån för ändlösa diskussioner om raka-benen-eller inte (autentiskt exempel. Och notera: jag säger inte att frågan om raka-benen-eller-inte inte är värd att diskutera. Bara att den för väldigt många kvinnor är väldigt sekundär). Alternativt från någon som inte är en del av feministrörelsen, men som inte vill vara det för att hen med rätta känner på sig att hen som färgad inte har mycket att hämta bland vita feminister (se ovan om feminist vs. womanist). Därför är det viktigt att fundera över våra prioriteringar, och se till att vi blir en rörelse för alla kvinnor (och de män som är trötta på mansrollen och vill ha jämställdhet) inte bara för de som tycker det är viktigt att mala ”kan man sminka sig som feminist” om och om igen, när det tex. många trans kvinnor är mer eller mindre beroende av smink för att uppfattas som de kvinnor de är.

Nu har jag skrivit en lång harang om feminismen här, men jag tänkte avsluta med det andra bloggen handlar om, nämligen forskning. Också här kan det vara viktigt att ta sig en funderare över hur man prioriterar, både när det gäller vilka som får pengar och vad folk är intresserade av att forska om (ja, det inkluderar mig själv och min forskning). Tex. läggs det ned åtskilliga mycket mer pengar och energi på cancerforskning (cancer är den stora sjukdomen i industrialiserade västländer) jämfört med forskning kring malaria, som främst förekommer i de tropiska och subtropiska delarna av världen, som Afrika. Då spridningen av HIV har stannat av i väst är också forskning kring HIV på tillbakagång. Det kan också vara intressant att fundera över vilka typer av cancer som får forskningspengar. När var senaste gången du såg en kampanj för insamling av pengar till forskning kring lunngcancer tex?

Det här inlägget postades i Feminism. Bokmärk permalänken.