Detta är inte ett inlägg (men om det vore det skulle jag döpa det Om kroppslig integritet)

Jag är i skrivandes stund jättetrött. Nyss hemkommen från stämma i bostadsrättföreningen där jag hux flux blev suppleant i styrelsen. Tack för förtroendet, du kvinna vars hund jag brukar klappa, och som inte visste vad jag heter men direkt pekade på mig när styrelsen sa att de behövde en suppleant. Och tack alla ni som direkt nickade instämmande. Nu hade jag så mycket jag ville skriva om. Jag ville skriva om debatten om samtyckeslagstiftning. Jag hade tänkte förtydliga min position ifrågan, nämligen att jag är övertygad om att man kan få en samtyckelagstiftning som inte förutsätter omvänd bevisbörda. Många andra länder har ju lyckats. Jag hade tänkt skriva att jag är övertygad om att en dylik lagstiftning är viktigt då den kommer att ha en normerande verkan, men att man lurar sig grovt om man tror att lagstiftningen kommer att innebära att radikalt många fler våldtäktsmän/kvinnor fälls eller att lagstiftningen i sig kommer att få slut på kränkade frågor om klädsel, sexvanor och alkoholdrickande. Jag ville skriva att Madeleine Leijonhufuvud skrev så bra på Svd Brännpunkt för drygt en vecka sedan och att hon sedan fick svar från Rolf Hillegren, hans som kallade våldtäkt inom en relation för en ordningsföreseelse och efter det blev bortkopplad från att handha sexualmål. Jag ville också skriva om hur hon fick ett svar som lät som goddag yxskaft från Jessica Rosencrantz, riksdagsledamot och ordförande i MUF i Stockholms län. Tydligen så skulle en samtyckeslag vara föråldrande och förnedrande för unga tjejer. Detta måste vara ett av dom bästa tricken för anti-feministerna. Att påstå att försämringar för kvinnor i själva verket är för kvinnornas egen skull och vice versa. Rosencrantz låtsas för övrigt inte som att det exempel Leijonhufvud tog, en friande dom som lät helt absurd, hade existerat överhuvudtaget. Hade jag varit mindre trött hade jag också ägnat några ord åt Facebook-gruppen: Stoppa lagen om samlagskontrakt. Jag hade betonat hur extremt fel det är att argumentera enligt guilt-by-association (inte minst då det kommer att slå tillbaka på mig själv, då tunga remissinstanser också var emot lagförslaget) men ändå poängterat att personen bakom gruppen var en av dom som såg rött av förslaget att hen borde in i SAOL, och att mamman till våldtäktsmannen i Bjästa-fallet är en av gruppens mer aktiva medlemmar. Jag hade också skrivit om att fabolous Leijonhufuvud svarade bra men eftersom jag är så trött tänker jag göra det enkelt för mig och lyfta ut de två viktigaste citaten:

Det är det som skiljer oss från den engelskspråkiga världen, som sedan länge har en samtyckesreglering – nu även Belgien, Baltikum, Cypern och Bulgarien.

Också vi kommer att få en sådan lag, om inte förr så när en svensk kvinna, utnyttjad mot sin tydliga vilja men utan tvång, hot eller i hjälplöst tillstånd, stämt Sverige inför Europadomstolen för att den svenska lagen inte skyddat henne mot detta brott mot hennes personliga integritet. Då blir Sverige fällt och får betala skadestånd – och tvingas ändra sin lag. Och vi får skämmas.

Något som ofta glöms i debatten är att en samtyckeslag inte är ihopfantiserade av några dregglande rabiata feminister som hatar a)män b) sex c)att kvinnor kan gilla att ha sex med män, utan något som redan finns i många länder. Det andra viktiga citatet är detta:

Varför kräver så många att övervakningskameror och datalagring ska undvikas av integritetsskäl, men utmålar en samtyckesreglering som rättsstatens undergång?

Ja, det kan man fråga sig. Och det jag hade velat skriva mer om ifall jag inte hade varit för trött är att det som är extra märklig är, att det enligt min erfarenhet dessutom i alltför många fall samma personer som påstår sig värna integriteten som motsätter sig en samtyckeslagstiftning (ett exempel här). Integritet sträcker sig alltså inte längre än till rätten att få ladda hem gratisfilm.

****************

Hade jag varit lite piggar hade jag också skrivit något om samvetsklausul. Om hur abortmotståndare i höstas fick igenom en icke-bindande resolution i Europarådet, som tidigare tagit stark ställning för aborträtten, om att vårdpersonal inte ska tvingas medverka vid abort mot sitt samvete. Jag hade skrivit om hur abortmotståndare firat detta som en enorm seger. Jag hade skrivit om att det läskiga var inte själva resolutionen utan att se hur abortmotståndarna fick media med sig i att förstora dess betydelse. Jag hade skrivit något om att Sveriges riksdag nu har röstat för att försöka riva upp resolutionen, och jag hade tipsat om att läsa denna underbara artikel av Åsa Regner från RFSU idag.
Jag hade också skrivit om hur en läkares ”samvete” vid ett tillfälle nästan kostade ett barn livet.  Andra abortmotståndare slåss ju för rätten att vara homofob. Idag hittade jag en medlem av Ja till Livet som tvivlade på nyttan med kvinnlig rösträtt. Abortmotståndare slåss sällan för födda människors rättighter. Så jag antar att det här barnets liv inte räknades för att det var fött.
Jag hade avslutat med att säga att om jag hade lite mer tid och kraft skulle jag dra igång en Facebook-sida, för att bemöta de som startas av religiösa grupper och eller abortmotståndare, och som verkar för samvetsklausul. Samvetsfrihet och annat tjusigt heter dom. Jag skulle kalla ”min” sida typ ”Patienten i centrum” eller ”För en vård där patientens behov går först” eller dylikt. För att visa vad debatten handlar om. Är vårdpersonal till för patienten, eller tvärtom? Och visa var de flesta står. Får se om jag orkar. Imorgon.

Som sagt. Allt detta ville jag skriva om. Men jag var för trött.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Feminism, Reproduktiva rättigheter, Sex + politk = Sant och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.