Skolk, flumskola och mobbning

Jag ska inte hymla. Jag är vad man skulle kunna kalla höger eller konservativ då det gäller skolpolitik. Jag är för en skola där läraren är en lärare och inte mentor. Jag är för en skola där läraren har makt att beslagta mobiltelefoner ifall de stör arbetsron i klassrummet. Jag är för en skola där tonvikten läggs på kunskapsinlärning tillsammans med kritiskt tänkande. Ledsen allesammans, men det går inte att tänka kritiskt kring ett ämne om man inte har kunskaper i det. Jag är glad att vi har Jan Björklund här i Sverige. Nu ska jag vara uppriktig och säga att min glädje till stor del kommer sig av egen erfarenhet. Jag har har ju tidigare sågat enskilda anekdoter som bevis mot vetenskapligt genomförda undersökningar så jag känner mig liiite hycklande nu men skulle det visa sig att mina erfarenheter går stick i stäv med vad större undersökningar kommit fram till så får jag väl backa (nu verkar detta iof sig inte vara fallet).

I alla fall, till min egen erfarenhet lite kort. Jag har redan skrivit om betygsinflationen. Jag kunde också se en STOR kvalitetsskillnad mellan äldre lärare och de som utbildats enligt de nya idéerna. På de lite äldre lärarnas lektioner fick vi lära oss saker. På de yngre lärarnas lektioner skulle vi ta ansvar för vårt eget lärande. Dvs. välja ut en bok helt själva vi ville läsa och sedan, tja…läsa den? Kanske lära oss lite ord om vi…typ kände för det. Fast det var ju fult att plugga glosor och sånt. Näe,  det var bättre att tänka kritiskt kring boken. (Här vill jag inflika att detta var min engelsklärare i högstadiet som tänkte just så. Enda anledningen till att jag idag talar så bra engelska som jag talar var att jag under gymnasiet tack och lov fick en lärare som gick under namnet militären. Han hade fem regler vi skulle följa. Kommer inte ihåg alla men den första var att vi skulle räcka upp handen innan vi sa något. En del kanske skulle kalla detta kränkande men för mig som var en tyst och blyg flicka med stor kunskapstörst var hans lektioner som att komma till himmelriket. Dessutom skulle vi lära oss saker. Punkt slut.)
Det här med att ta ansvar för sitt eget lärande var för övrigt intressant. För mig var det ändå rätt okej. Matte och teknik? Inga problem, farsan är civilingenjör. Franska och tyska? Mamma gick humanistlinjen. Historia? Morbor är Fil. Lic i sagda ämne. Och nämnde jag att moster är engelskalärare? Hur gick det för de som inte kom från en akademikerfamilj då? Tja, inte vet jag. Nämnde jag föresten hur otroligt höger det är med en skolpolitik som betonar lärarens roll som kunskapsförmedlare föresten?

Oj, då jag skulle ju bara dra min erfarenheter lite kort men det blev långt (vanligt problem för mig). Okej, låt mig avsluta med att säga att appropå betygsinflationen så ingick omkring en fjärdedel av min gymnasieklass en pakt när de insåg att de inte skulle få exakt så höga betyg som de ville ha. De ingick en pakt som gick ut på att få underkänt i precis de ämnen som behövdes för att garanteras plats på komvux. Där skulle de sedan, gratis, läsa upp de ämnen de gått in för att få underkänt i, tillsammans med de ämnen de bara fått VG i.

Hur som helst, allt kokar ned till att jag alltsedan gymnasiet har varit ett stort fan av Jan Björklund då han satte ord på precis det jag såg. Fram tills igår har jag heller inte haft några större problem med att skolk skrivs in i betyget. Och sedan läste jag den här artikeln. Som handlar om barn som skolkar för att de blir mobbade. Och kommer att tänka på alla de idrottslektioner jag har mer eller mindre skolkat ifrån. Inte för att jag var lat utan för att jag ville göra det som idrotten enligt läroplanen är tillför, nämligen bevara min psykiska och fysiska hälsa. Och plötsligt är jag inte säker längre. Skolk kan vara ett sätt att komma ifrån sina plågoandar, vare sig det är andra elever eller lektioner med mobbning mer eller mindre inbyggt i systemet (och nej, det är inte alltid så lätt att bara ”berätta för någon vuxen” eller anmäla mobbning på annat sätt. Det är inte heller så lätt att reformera skolidrotten).
Det finns en annan aspekt på det hela också. Den jag kallar flumskole-aspekten. Samma som jag känner när det gäller hemundervisning. Visst, jag är emot hemundervisning. I ett land med lite bättre skolpolitik.  För så länge som lärarutbildningen mer liknar en lekstuga, så länge som undervisning bedrivs i en miljö där mobilprat etc. är helt okej, där läraren stå utan makt att upprätthålla arbetsro, där läraren inte ska förmedla kunskaper utan vattna blommorna medan eleverna tar ansvar för sitt eget lärande (autentiskt exempel från egen skoltid!) kan man verkligen säga att det är fel av en kunskapstörstande elev att skolka och istället tillbringa tiden på typ biblioteket? Eller att det är fel av högutbildade föräldrar att hellre undervisa sina barn hemma? Om skolan och lärarutbildningen, då mina eventuella barn börjar, liknar den flumskola jag gick i undrar jag om det inte finns stora fördelar med att undervisa som själv hemma.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Mobbning, Utbildningspolitk och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.