Feministiskt Forum

Lördagen tillbringades som bekant på Feministiskt Forum. Tillställningen började klockan 10 och jag och sällskapet K skulle ses utanför kvart i. K (en annan forskarfeminist) blev emellertid försenad, då hen använde sig av kommunala färdmedel och det föll på mina små smala axlar att bestämma vilket föredrag vi skulle bevista först. Och det var inte lätt! Efter att ha tvekat svettiga tio minutrar mellan Hedersrelaterat förtryck och rasism och Attityder och föreställningar kring mäns våld mot kvinnor, sex och våldtäkt avgick det försnämnda med segern. Jag stegade iväg mot Per-Albin där föredraget skulle hållas, tog plats och såg salen fyllas till bredden. Klockan tio, då seminariet skulle börja, var det fullt i salen, folk satt på golvet. Den närmsta timmen följden av en oerhört intressant diskussion modererad av Karen Austin. Deltagarna i panelen var Lawen Mohtadi, fd chefredaktör på Bang, Sara Mohammad från Glöm aldrig Pela och Fadime, Bayan Nasih, Talajeh Nasiri, Kvinnors Nätverk och Josef Wijk från Nätverket mot hedersrelaterat våld. Diskussionen som följdes var oerhört intressant. Sara Mohammad pratade om att svenska feminister, som Gudrun Schyman, har svikit i dessa frågor. Bayan Nasih och Talajeh Nasiri betonade att det redan finns mycket forskning kring hedersrelaterat våld internationellt, och att det fanns en ganska stor omedvetenhet kring detta i Sverige då debatten om hedersrelaterat våld började ta fart. Här fanns det en tendens, att när våldet började uppmärksammas, börja utreda orsakera bakom etc. på nytt, när detta var något som engagerat människorättsaktivister sedan länge i de länder där hedersrelaterat våld främst förekommer. De betonade också att det redan fanns ganska starka internationella konventioner som kan användas i kampen mot hedersrelaterat våld, bland annat barnkonventionen. Sedan diskuterades det en del om ifall hedersrelaterat våld ska förstås som något kulutrellt eller som något strukturellt. Det panelen kom fram till kan väl ungefär sammanfattas av Sara Mohammeds ord: Hedersrelaterat våld är mäns våld mot kvinnor, plus lite till, då hedersrelaterat våld rör sig om något väldigt kollektivt, där även kvinnor ofta är aktiva. Josef Wijk betonade också att hedersrelaterat våld inte bara riktas mot kvinnor, utan även våld mot HBTQ-personer, och mot pojkar oasvett sexuell läggning som pressas till att förtrycka sina systrar/andra kvinnliga släktingar, något han fick medhåll om från resten av panelen. Talajeh Nasiri och Bayan Nasih pratade också om hur det rent praktiskt kan gå till när någon söker hjälp. Nasih berättade här att verkligheten ofta är mycket mer komplex än mediebilden (tonårig flicka som i princip dödshotas), vilket kan bli ett problem om kvinnan inte stämmer in i bilden av hur ett offer för hederskultur ”ska ”se ut. Tex. om hon är äldre, gift, har barn. Nasiri bekräftade detta och berättade också att vi alltid hör om extremfallen. I många fall då personer söker hjälp kanske det in behövs några drastiska ingripanden, utan mer vägledning och hjälp.
Nu har jag verkligen bara tagit med toppen på ett isberg, men för att sammanfatta var det ett mycket givande seminarium och det var länge sedan en timme gick så fort.

Efter detta hade den mer socialistiskt lagda K  funderat på att besöka Feminismen, marxismen och 200 000 år av jämlikhet. Efter lite övertalning (nåja, så svårövertalad var hen inte) från den något mer liberala i sällskapet (jag själv)  bestäme vi oss för at ägna oss åt mer kapitalistiska njutningar och besöka bokbordet. Tja, vad kan man säga om det? En timme senare var K en bok rikare, jag var en F!-kasse, 2 F!-pins, ett F!-halsband och en F!-reflex rikare och 180 spänn fattigare (mina fynd kommer förmodligen att visas upp här på bloggen i senare inlägg, modeblogg och så ni vet). Sedan var det åter ett marigt val. Surrogatmödraskapet och Feminismen eller När könet gör ont: upplevelser och tolkningar av vulvasmärtor? K röstade för det senare och jag var inte nödbedd (ett tag funderade vi kort på Världens mest jämställda akademi anordnat av Forum för feministisk forskning men vi bestämde oss för att vi får nog av världens mest jämställda akademi till vardags). Dr. Renita Sörensdotter höll ett oerhört intressant föredrag om just vulvasmärtor (dessa smärtor har många namn beroende på var exakt de sitter) hur det upplevs av patienterna, deras partners, hur de tror att deras partners upplever det. Jag skulle vilja skriva mycket mer om det här men just nu nöjer jag mig med att säga att det jag personligen först och främst fick med mig från föredraget är en insikt (okej, jag visste det redan. Men väldigt ofta lever jag i min lilla feministbubbla) i vilka otroligt starka normer det finns kring kvinnor, män, sex och hur en riktig kvinna eller man är och gör, och kring vad riktigt sex är. Och en insikt i hur dessa normer är bokstavligt talat skadliga (tex. att kvinnor känner sig pressade, av sig själva lika mycket som sin partner, att ha just vaginala samlag då detta ses som det enda riktiga sexet. Jag har en känsla av att jag måste återkomma till detta i bloggen vid senare tillfälle). Samtidigt kände jag en stor glädje över sådana organisationer som RFSU, som tar människors sexualitet på allvar och som arbetar aktivt för att bryta dessa skadliga normer. Hur som helst, föredraget var väldigt bra, på gränsen till jobbigt att lyssna på. Renita Sörensdotter tipsade för övrigt om bloggen fittforfight.wordpress.com som startar den 11 maj (idag!), där man får ”följa med till fittans förlovade land”. Kan bli hur intressant som helst och hamnar garanterat i under rubriken bloggar jag läser.


Fil. Dr Renita Sörensdotter föreläser om vulvasmärtor

Efter en kort paus var det dags för dagens sista seminare (för mig och K alltså) nämligen En familjepolitk för alla familjer arrangerat av Forum för Feministiska föräldrar. Mycket intressant kom fram under seminariet, bland annat hur Sveriges familjepolitik ofta utgår från mamma-pappa-barn. Tex. blir medmamman vid insemination utomlands (tex. i Danmark) inte automatiskt vårdnadshavare till sitt barn på det sätt en man i ett heterosexuellt förhållande blir. Detta leder bland annat till att lesbiska inte får jämställdhetsbonus om de delar lika på föräldraledigheten. Ett intressant (och viktigt!) förslag var att barn borde få ha rätt till fler juridiska vårdnadshavare än två, och att det skulle finnas flera nivåer av vårdnadshavare. Dvs. att vuxna som står barnet nära, utan att vara föräldrar/primära vårdgivare, skulle få möjlighet att tex. få information om eller har rätt till umgänge med barnet. Detta skulle underlätta tex. polyfamiljer men också för tex. ensamstående som vill vara säkra på att tex mor-eller farföräldrar (eller någon annan) kan ta över vårdnaden om barnet ifall (gud förbjude!) något skulle hända mamman. I mina ögon lät detta helt underbart! Vilken säkerhet för ett barn att få ha laglig rätt till fler vuxna än bara de som lever allra närmast! Politisk opinion för detta genast, tack! Något som också gång på gång poängterades under seminariet var annars barnperspektivet. Samtliga deltagare i panelen nämnde detta gång på gång, och tog dessutom upp konkreta förslag på hur barn skulle kunna få vara med att påverka. Och plötsligt såg jag framför mig en politisk diskussion där barn får vara med på riktigt, där barn blir lyssnade på utan att användas som slagträn av högerkristna krafter som använder ”tänk på barnen!!!!1111!!!!! ” för att plocka politiska poäng och försämra för familjer.Något som också gladde mitt barnfria hjärta var att panelen betonade att det inte finns barn i alla familjer. Dessutom är stjärnfamiljen det vackraste ordet någonsin!

Nåväl, efter detta led som sagt dagen mot sitt slut för K’s och min del och vi marscherade glad i hågen mot närmsta sushi-ställe. Något som gladde mig under dagen var att se så många där, och också att se flera personer som kände igen från andra håll. Bland annat sprang jag in i en gammal kursare från grundutbilningen. Jag såg också två personer från min gamla gymnasieskola. Trevligt!

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.