Barn och integritet del 2

Angående det här med barn och integritet och hur det hanteras av skolorna så gjorde programmet Kaliber för ett tag sedan ett reportage om ämnet livskunskap i skolorna. Reportaget finns att läsa här (där kan man även lyssna på det). Den korta versionen är att ämnet alla gånger inte fungerat som det var tänkt, utan istället innehållit övningar som kunde göra utsatta elever ännu mer utsatta. Bland annat hade eleverna (som jag förstått det inför klassen) fått svara på frågor om familjesituation eller om man varit med om något som varit svårt eller avgörande i livet.

Tyvärr kan jag säga att jag inte är förvånad. Jag har haft mina misstankar mot livskunskap ända sedan det infördes. Nu är det ju som bekant ett bra tag sedan jag själv gick i skolan, mycket har ändrats MEN vi hade också några lektioner i livskunskap. Jag minns inte särskilt mycket, men det jag minns var att vi i halvklass (tjejerna för sig, killarna för sig) skulle sitta och diskutera öppenhjärtligt. Om både det ena och det andra. Om familj, kompisar, mobbning, hur mycket vi fick i veckopeng. Det fanns liksom ingen ursäkt att inte svara. Ingen sa att du inte måste svara om du inte vill. Och jag tror inte att någon kom på den möjligheten själv. Jag kan inte påstå att jag gillade det något vidare. Dessutom så var det så uppenbart att medan man satt på lektionen så sa alla vad de förväntades säga. Sedan gick man ut på rast och det man kommit överens om var glömt. Eller, på sätt och vis inte för man var ju smärtsamt medveten om att man öppnat delar av sitt innersta för de personer som nu, i strid med vad man kommit överens om på lektionen, stod och skrek att man var fegis när man inte vågade hoppa ned från en fem meter hög sten eller klättra högst upp i granen.

Ett annat ämne jag också minns är religion. Återigen. Det är femton-sexton år sedan jag gick i skolan. Jag tror vet att mycket har ändrats. Som jag förstått det från de lärare jag känner finns det också en större medvetenhet om mobbning, olika hemförhållanden etc. idag och större hänsyn tas överlag. (Sättet min skola hanterade mobbning är för övrigt en inlägg i sig) Hur som helst. På religionstimmen i mellanstadiet skulle vi sätta oss i en ring och sedan berätta inför hela klassen vad vi trodde på. Jag antar att man inte behövde svara om man inte ville men det var inget som sa så. Och när man går på mellanstadiet så gör man som fröken säger.

Dom som känner mig privat vet att jag är öppen. Jag har inget emot att diskutera såväl religion som sex som mina toalettvanor. Men det är skillnad på att göra detta frivilligt och att pressas att göra det inför sina arbetskamrater. Vilka vuxna skulle tycka det vore okej att mer eller mindre tvingas sitta och berätta om vad de tror på eller hur hemsituationen ser ut en timme i veckan tillsammans med sin chef och med sina arbetskamrater? Men när det gäller barn så är det tydligen okej.  I fallet med skolbarnen så rör det sig dessutom om en arbetsplats de inte valt själva.

Som sagt, jag tror att en hel del har förändrats till det bättre sedan jag gick i skolan. Men en del står också och stampar på samma ställe och en del verkar tom ha blivit sämre. Jag hoppas att vi snart får en debatt om hur vi behandlar barn och om barns rätt att inte behöva flasha med privata saker i skolan. Och jag tycker det är skrämmande att det ens ska behövas.

Intressant

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.