Patrik Sjöberg och barns kroppsliga integritet

Först av allt vill jag säga att jag tycker att Patrik Sjöberg är oerhört modig som går ut med sin berättelse och jag önskar honom allt gott. Jag är övertygad om att hans berättelse betyder mycket, både för individuella barn (och vuxna för den delen) som kanske känner sig mindre ensamma i det de varit utsatta för och för samhället i stort och att vi en gång för alla kan komma ifrån tankesättet att det bara är ”fula gubbar” som begår sexuella övergrepp. Jag hoppas även att Patrik Sjöberg får stöd, både i sitt privata liv men också att vi slipper se artiklar om att han ljuger för att [sätt in någon miminmal motsägelse i hans berättelse här] för att en sådan bra tränare skulle aldrig göra något sådant eller liknande i samma stil.

Hittills har det dock i kölvattnet av avslöjandena skrivits flera bra artiklar. En artikel på SVD Brännpunkt om hur vi i mångt och mycket blundat för idrottens baksidor. Rekommenderas varmt.

En annan artikel, som rekommenderas lika varmt kommer från DNs ledarsida. I den tar man bland annat upp barns rätt till kroppslig integritet:

Därför kan lösningen inte vara att stirra sig blind på det fåtal fällande domar som rättsväsendet presterat. I stället handlar det om något mycket svårare: att lära sitt barn att det bara är hon som bestämmer över sin kropp. Det betyder att barnet självt ska bestämma om hon vill ge farmor en kram eller inte. Det är inget som barnet ska tvingas eller övertalas att göra som tack för den fina julklappen.

Just detta stycke fick mig att fundera på en sak. För länge sedan (kan ha varit mer än ett år sedan, och jag orkar inte leta fram artikeln) hade DN Insida ett reportage om hur en skola hade jobbat för att minska mobbning. Det de hade gjort var att utöka idrottstimmarna och infört något slags livskunskap samtidigt. Som jag minns det så skulle barnen även skolas i saker som hänsyn och omtänksamhet, och att fundera över hur det egna beteendet påverkar andra. Som jag förstod det i artikeln hade försöket slagit väl ut, och idrottsläraren berättade stolt hur elever kom till honom med förtroenden (om jag minns rätt hade en elev berättat om hur hen utsatts för ett sexuellt övergrepp bland annat). MEN i slutet av artikeln så beskrevs det hur lektionen slutade. Och då sa idrottsläraren såhär:

-Alla måste duscha. För vad händer annars

-Man luktar svett och det är hänsynslöst mot kamraterna svarade en elev.

Alltså, eleven har ju rätt. Det ÄR äckligt när folk luktar svett, och luktar man svett med flit så nog tycker jag att man får ta de sociala konsekvenserna av detta. Men ändå. Jag blev illa berörd av hur läraren sa att alla måste duscha. Nu vet inte jag exakt hur deras omklädningsrum såg ut, men på min dit fanns det inte separata bås eller separata duschar. Alla var tvungna att klä av sig inför varandra och duscha tillsammans. Och jag blir faktiskt illa berörd av att en lärare (som befinner sig i en maktposition gentemot eleverna) uttrycker att alla måste ta av sig inför varandra och gå in duschen tillsammans. Att berätta varför det är bra att duscha, att säga att man luktar svett vilket är otrevligt annars är en sak, att använda ordet måste en annan. (Sedan undrar jag hur mycket svett alla elever luktade. Detta rörde sig om pre-pubertala barn och i alla fall för vissa av eleverna tvivlar jag på att skolidrotten innebar någon större svettutgjutelse i vilket fall.)

(Och för att förtydliga. Jag jämställer inte utsagan ”alla måste duscha” med ett sexuellt övergrepp, eller något övergrepp för den delen, alls. Bara att ledaren i DN fick mig att tänka på detta)

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Sex + politk = Sant och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.