Min skolgång och betygsinflationen

På SvD:s ledarblogg skriver PJ Anders Linder om betygsinflation. Det är en väldigt läsvärd artikel, och får mig att tänka på hur attityden till betyg gradvis ändrades redan under min egen skolgång.

Jag började högstadiet 1996. Om inte jag fattat helt fel så tillhör alltså jag den årskull som var den första att få ”de nya betygen” G, VG och MVG hela vägen. En årskull hade fått G, VG och MVG i slutbetyg, men när de började få betyg i åttan var det fortfarande, tre, fyra, femma och relativa betyg som gällde. Med andra ord, när jag började åttan så var det nya betygssystemet alldeles nytt. Detta ledde bland annat till, som jag såg det, att lärarna inte riktigt visste hur de skulle handskas med betygen. En konsekvens av detta (eller jag vet inte säkert att det var en konsekvens men så var det i alla fall) var att de var rädda för att använda hela betygsskalan och höll stenhårt i de högre betygen. VG satt långt inne och MVG satt VÄLDIGT långt inne. VG, i alla fall i min skola, var något väldigt bra. MVG, det fanns knappt på kartan. Eller det gjorde det, men det var ingen man räknade med. På mitt första prov i sjuan fick jag VG, och det var något jättehäftigt.  På ett engelskaprov i mitten av åttan hade jag bar två fel. Jag fick VG(+). Provet var indelat i fyra delar. Jag hade alla rätt på två, och på dessa fick jag MVG-. På de två andra delarna hade jag ett fel vardera. Jag fick VG+. Jag kan dra flera exempel, men jag tror ni fattar. VG var ett bra betyg, fick man det var man nöjd och MVG…tja, det var ju underbart kul men inget man räknade med. Sedan ska jag inte försöka låtsas som att MVG inte förekom. Jag hade…elva stycken tror jag? i mitt betyg när jag slutade nian, och jag var inte bäst i klassen heller (jag var trea eller fyra /skryt).

Sedan började jag gymnasiet och VG var inte bra längre. Eller, fullt så hastigt gick det inte. Till en början dög VG också, men det var inte lika bra. Till viss del tror jag att det berodde på själva skolbytet, att det fanns lite olika syn på betygen i min högstadieskola och min gymnasieskola. Men jag lade också märke till att ju längre tiden gick desto lättare blev det att få högsta betyg. Från min utsiktsplats kan jag se i alla fall två saker som helt klart påverkade (även om jag är säker på att det fanns andra faktorer som spelade in också). Det första var att lärarna blev mer och mer vana vid betygen och inte lika rädda (i brist på bättre ord) för att använda hela skalan. Det andra var att synen på högsta betyg som en rättighet började sprida sig bland eleverna. Samtal med rektorn, försök till att få göra extrauppgifter för att höja betygen, försök till att överklaga provresultat blev mer och mer vardagsmat. Och jag tror att för en lärare som redan har släppt en smula på kraven för MVG är det nog en smal sak att släppa en smula till (framförallt om man redan har pressad arbetssituation på halsen) för att få fler nöjda elever.

Hur som helst, och egentligen oavsett orsakerna så var det mot slutet av gymnasitetiden betydligt lättare att få MVG jämfört med i början (högstadiet ska jag bara inte jämföra med).  VG var inte ett bra betyg längre, å andra sidan var det inga större problem att få MVG.  En rätt stor skillnad alltså gentemot hur det var under högstadietiden, då betygen infördes.

Det är i år nio år sedan jag tog studenten, och mycket lär ha ändrats sedan dess (alla dessa friskolor, tex.). Sedan är det ju också mycket möjligt att situationen såg annorlunda ut på andra skolor. Men det är ändå intressant, och skrämmande, att se att den betygsinflation jag kände av har fortsatt. Och jag hoppas att den kan stoppas i och med det nya nya betygssystemet.

Det här inlägget postades i Utbildningspolitk och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Min skolgång och betygsinflationen

  1. Ping: Skolk, flumskola och mobbning | Forskarfeministen

Kommentarsfältet är stängt.