Varför vill ni ta bort han/hon? 

Det vill vi inte. Hen handlar om att lägga till, inte ta bort. Hen är bra i de fall då en person inte passar in i kategorierna han eller hon, utan själv vill kallas hen. Hen kan också vara bra att använda då könet på en person är okänt, istället för “han/hon” eller då man tar ett anonymt exempel.
Detta är den överlägset vanligaste frågan/kommentaren och den återfinns även i varianterna Varför får jag inte vara stolt över mitt kön? Vad är det för fel på han och hon? mfl. Av någon anledning har folk svårt att fatta begreppet lägg till, inte ta bort, och jag tvivlar uppriktigt på att poängen kommer att gå hem ens efter det här inlägget. Men nu har jag i alla fall försökt. Här finner jag det också relevant att nämna att jag personligen är en hon, och vill bli kallad hon. Jag ser inget som helst fel med att identifiera sig starkt med ett visst kön och att anse att ens identitet som man eller kvinna är viktigt för en.
Jag ska också säga att visst finns det säkert exempel på personer som vill ersätta han/hon med hen, för extremister finns det inom varje rörelse. Jag har några väl valda ord att säga dessa personer längre ned i inlägget.

Hen är en del av en större konspiration ideologi

Låt mig först och främst bara göra klart en sak: Införandet av ordet hen är inte en del av något slags genuskonspiration som syftar till att ta över världen och omvandla hela mänskligheten till en enda könslös grå massa.

Hen är ett extra pronomen till det svenska språket. För den som är intresserad av att se hur ordet hen används i praktiken kan söka på ordet i sökfunktionen till höger i min blogg. Då kommer ni hitta inlägg där jag använder ordet hen.
Detta sagt så, ja nog kan man väl säga att det finns vissa ideologiska skäl att använda hen. För det första anser jag det är viktigt att respektera människor för det dom är, och inte tvinga in personer i på förhand bestämda mallar. Bland annat anser jag att det är angeläget att bryta ned den binära syn på kön som finns idag, där personer som inte är vare sig man eller kvinna osynliggörs.
För det andra, så ja, jag har vissa feministiska skäl till att tycka att hen är trevligt. I många fall då könet på en person varit okänt har ordet han slentrianmässigt använts (i vissa speciella fall, som när det gäller sjuksköterskor, har det dock varit hon som gällt). Som feminist anser jag självklart att det är inte är kul att en person anses vara en han tills motsatsen bevisats och då kan dett könslöst pronomen komma väl tillpass. Naturligtvis kan man också säga han/hon men det är a)otympligare b) tar inte hänsyn till att personen de facto kanske inte ens är vare sig han eller hon. Innan hen var uppfunnet så att säga brukade jag i skrift använda h-n eller h*n. Så i mitt fall så fyllde hen faktiskt ett behov. Sådär, då har jag redogjort för mina ideologiska ståndpunkter. Såg ni att ingen av ståndpunkterna gick ut på att tvinga någon att kalla sig för hen, att ta bort kategorierna man/kvinna eller förneka biologiska skillnader mellan könen? Lät mina tankar så farliga? Egentligen?

Förespråkarna av hen är militanta

Inte i jämförelse med motståndarna, som inte begriper lägg till inte ta bort hur många gånger man än förklarar detta för dom, eller som  börjar dra in  irrelevanta ämnen i diskussionen om hen (Luciafirande, skolavslutning i kyrkan, islam mm). Här kan jag dock  lägga till att jag ofta blir frustrerad över hur långsamt accepterandet av ordet hen går, och hur mycket onödigt motstånd som finns. Som jag beskrev ovan har hen varit mycket användbart för mig och många andra (inte minst de som självidentifierar sig som hen), och ändå så ses det inte med blida ögon av ~de som vet. Att jämföra med ordet tjejsamla, som bara hade använts i en artikel i en lokalblaska innan Språkrådet föreslog det som nytt ord.

Finns det inte bättre saker att lägga sin tid på? 
a) Det finns ingen motsättning mellan att i dagligt tal byta ut han/hon i de fall då könet är okänt mot hen eller ägna några minuter åt att tex. föreslå hen för SAOL och att ägna sig åt andra, viktigare ändamål. I de fall då det rör sig om att byta ut “han/hon” mot hen skulle jag säga att det inte tar någon tid alls.
b) Avsaknaden av ett könsneutralt pronomen tyckas vara en skitsak, och givetvis ÄR det en skitsak om man jämför med hatbrott, hedersvåld, könsstympning, sexuellt våld, lönediskriminering etc., men faktum är att språk är makt. Vilka ord som används säger något om vår omvärld och kan också förstärka vissa tankesätt.  Att det hittills inte funnits ett pronomen för de som inte passar in som man/kvinna säger något om hur vi ser på kön.
c) Visst kan det vara bra att fundera över sina prioriteringar vad gäller engagemang (och tro mig, detta är något jag själv kämpar med) men  detta uttalande kommer i 99.99% av fallen från person som känner sig hotad av ordet hen och som är mer intresserad av att stoppa spridningen av hen än att genuint hjälpa barnen i Afrika/kvinnorna i Afghanistan etc. I övrigt kan man ju också fundera över om det inte finns vettigare saker att lägga sin tid på än att med näbbar och klor motverka införandet av ett till pronomen i svenskan…

Jag är då inget hen !!!111!!
Nehej, det är inte jag heller (se ovan). Jag är inte “han” heller (som sagt, se ovan) Men vad du eller jag är är ju ganska irrelevant i sammanhanget, eller hur? Bara för hen inte är rätt pronomen för dig eller mig betyder det inte att det inte kan vara det för någon annan.  (OBS! Detta är speciellt larvigt då det framförs av cis personer, vars könsidentitet knappast ifrågasätts. Jag kan ha mer förståelse för trans personer, med smärtsamma erfarenheter av att felkönas reagerar starkt)

Hen betyder höna på engelska…
Med tanke på att det är i det svenska språket hen ska användas så ser jag inte varför detta skulle ställa till några som helst problem. Det finns för övrigt gott om ord som betyder en sak på svenska och en på engelska. Slut och kiss är väl två rätt uppenbara exempel. Eller menar du på allvar att vi ska ta bort ordet slut ur svenskan så att ingen ska uppröras över att det står slampa på sista sidan i boken? Eller sitter du och funderar över varför någon döper en rockgrupp till Urin?

Om man byter ut e mot i så får man ordet hin…
Ja, och byter man ut h mot f i han får man ordet fan.

Okej, detta sagt så kan det vara på sin plats med ett annat klargörande, riktat till de personer (visserligen fåtal, men ändå) som eventuellt tycker att det är en bra ide att kalla alla för hen:
Det är oerhört fräckt att kalla någon för hen (eller något annat pronomen) om denne inte vill bli kallad. Vill en person bli kallad han eller hon, då är det han eller hon som gäller. Punkt slut! Det spelar ingen roll att du personligen ~inte tror på kön eller anser att ~kön är irrelevant. För många människor är könsidentiteten viktig, även om det inte är det för dig. Inte minst för personer med trans bakgrund som fått kämpa hårt för att ses som det kön de är kan det vara oerhört sårande att bli omnämnd med fel pronomen. Jag skriver enbart detta för att det kommit till min kännedom att såna här situationer dessvärre har inträffat.

Sådär ja! Då var det ÄNTLIGEN dags för den utlovade bingobrickan:

1)Denna ruta täcker in alla varianter av Varför vill ni ta bort han/hon, Varför anser ni att han/hon är sexistiskt/ Prat om att tvinga alla att vara på ett sätt etc. Bonuspoäng ifall personen upprepade gånger får förklarat för sig att vi vill lägga till hen utan att ta bort han och hon skulle finnas kvar, men att detta budskap inte går in.
2) Bonuspoäng ifall ämnet islam/islamisering kommer på tal

– Ingen patient skall behöva kontrollera i förväg huruvida läkaren är beredd att hjälpa. Har en läkare valt att vara allmänläkare kan inte läkaren och kommunerna förneka patienten rätten till husläkarservice. Familjeplanering, p-piller och remittering till specialisttjänster är en del av den ordinarie läkarens kärnverksamhet, säger statssekreterare Robin Martin Kåss vid hälso- och omsorgsdepartementet.

– Läkarens samvete är viktigt, men hälso-och sjukvården är till för patienten, inte vice versa. Det handlar om patienters rätt till husläkare. Om läkaren till exempel inte vill ge p-piller eller hänvisa till abort och konstgjord befruktning, måste han göra ett val om han vill vara husläkare eller inte. Man kan inte skapa en rätt att utöva ett yrke som man inte vill utöva, säger han vidare.

Mina fetningar. Ursäkta, men hur kan något av detta vara kontroversiellt? Hur kan det vara kontroversiellt att tycka att läkaren finns till för patienten, inte tvärtom? Läkaren har valt sitt yrke, men patienten har inte valt sin situation. Att försöka hävda att det skulle vara en mänsklig rättighet att få slippa utföra det yrke man valt själv, framförallt när det går ut över en sårbar tredje part dvs. patienten, är rent ut sagt löjligt. Och ja, eftersom jag själv har ett yrke där det finns inslag av sådant som många människor kan finna etiskt oacceptabelt vet jag precis vad jag talar om. Jag valde själv mitt yrke, jag kan inte komma och gnälla i efterhand om att jag “tvingas” (ja, ni fattar vad jag menar) utföra det. Hade jag inte velat jobba med det jag gör hade jag valt ett annat yrke. Vill jag i framtiden inte jobba med det jag gör, ja då står det mig fritt att sluta och söka ett annat jobb! Här kan jag dessutom inte låta bli att undra ifall ropen på samvetsklausul som börjar höras även i Sverige har att göra med det fenomen som Ann Heberlein bland andra har beskrivit, nämligen en tendens att inte vilja ta ansvar för sina handlingar och livsval. Samt lite lagom dos lättkränkthet förstås  Ja, jag vill ju jobba som läkare. Det är min rättighet! Vadå, ska du tvinga mig att utföra mitt jobb? Min moral i centrum! Vadå, patienten i centrum??? Vadå, mina rättigheter då? Har inte JAG något val?

Nej, idag är det bara att gratulera norska folket som nu får en vårdapparatur där patienten och inte läkare som inte klarar av att ta ansvar för sina livsval utan vill tvinga på patienter sina egna åsikter står i centrum!  Och nej till samvetsklausul i Sverige! Fram för en vård där patienten står i centrum!

Jag gillar Magdalena Ribbing. Verkligen. Jag älskar att läsa hennes blogg, jag tycker att hon ger bra råd och väldigt ofta är väldigt kul. Hon drar sig inte heller för att tala om ifall frågeställaren har fel. Jag läste på någon vänsterblogg (tror det var Ung Vänsters, men orkar inte leta) någon gång att Ribbing bara försökte uppfostra den obildade underklassen till att hålla sig till och bete sig i enlighet med överklassens regler, men det kan jag inte hålla med om. Tycker inte att något det Ribbing skriver låter som något uppfostrande eller “överklassigt” utan hon svarar på frågor om hur man ska bete sig för att vara en trevlig medmänniska.
För ett tag sedan så kom en fråga från en person som tyckte det var trist med människor som måste deklarera vad de själv inte gillade i matväg, framförallt när det sker på ett sätt som nästan nedvärderar andra människor matvanor. Läs gärna inlägget själva, för Ribbing svara (som nästan alltid) mycket bra!

Just frågeställarens problem med matsmak och diskussioner därtill har jag inte råkat utför (än). Däremot så har jag råkat ut för liknande situationer i andra sammanhang, där jag faktiskt blivit ganska ledsen över hur folk uttrycker sig. Det jag främst tänker på är när det gäller jobbet. Som bekant är jag/jobbar som molekylärbiolog. När folk frågar vad jag gör och jag svarar att jag är molekylärbiolog så händer det alltsom oftast att människor känner sig nödgade att svara med något av följande alternativ:

-Det låter tråkigt.
-Det låter ointressant
- paus. paus. paus. Det låter…svårt (med min som att jag skulle tvinga dom att äta en bajskorv).

(Ska också säga att den sista repliken även kan komma i lite mer beundrande form. Då är den naturligtvis välkommen). Innan jag började på molekylärbiologlinjen läste jag ett år teoretisk filosofi. Detta var inget jag någonsin planerade att fortsätta med, för mig var det vara ett sabbatsår (vilket kanske säger en del om min inställning till att plugga. Jajjemän, jag älskar det! Jag är en riktigt plugghäst). Men också här fick jag höra följande repliker när jag berättade om vad jag läste:
-Vad tråkigt
-Usch, det skulle jag ALDRIG läsa själv
-Fy så trist

Vid ett tillfälle träffade jag på svenskaläraren jag haft på högstadiet. Konversationen gick såhär:
f.d Lärare: Jaha, Christine vad gör du nu för tiden?
Jag: Jag läser teoretisk filosofi
f.d Lärare: Usch, så tråkigt.
Jag: (blir tyst. kommer inte på vad jag ska svara). Ja, och i höst ska jag börja läsa molekylärbilogi
fd. Lärare: Ja, det lät ju verkligen inte intressant. (med betoning på inte)
Jag: (*önskar att jag hade haft fitta nog att svara att det i vilket fall garanterat är bättre än dina värdelösa svenskalektioner, där vi skulle “ta ansvar för vårt eget lärande” dvs. vi lärde oss inte ett skit och jag fick dessutom tigga mig till ett par lektioner i grammatik eftersom du själv hävdade att grammatik var onödigt. Litteraturvetenskap var också onödigt, men det fick jag inte igenom att vi skulle lära oss i alla fall. TRUE STORY! Jag vet att detta låter sjukt, men det är SANT!) Eh, trevligt att träffas, nu måste jag cykla vidare. Hejdå!Det finns flera saker jag vill säga om detta. För att göra det lättare för mig själv spaltar jag upp dom:

1) Jag blir ledsen. Nej, inte superledsen. INTE kränkt, om nu någon kommer försöka få det till det. Men jag blir ledsen över att höra att mitt yrkesval är tråkigt, för gissa vad? JAG tycker att det är kul. När du säger att det är tråkigt så säger du i förlängningen att jag är tråkig. Ja, man kan resonera hur länge som helst om att man inte är vad man gör, att man inte är sitt jobb etc. men ledsen, det hjälper inte mycket. Jag ÄR en person som tycker att molekylärbilogi är intressant. När du då säger att det är trist som svar på frågan vad jag jobbar med ja, då nedvärderar du något om jag ägnar stora delar av min tid åt och ja, då säger du någonstans att jag verkar vara en trist person.
2) Varför har vissa människor överhuvudtaget ett sådant behov av att berätta vad de själva inte anser vara intressant/inte tycker om i ett sammanhang där något just gett uttryck för gillande av detsamma?  Ja, jag har full förståelse för att alla inte gillar samma saker oavsett om det gäller mat, yrken eller något annat, men det finns faktiskt ingen anlednig att berätta vad man själv känner inför någon annans yrkesval. Vad tror människor att det uppnår när de upplyser mig om att molekylärbiologi är svårt och tråkigt eller att de minsann inte äter lutfisk? Finns det någon poäng med det överhuvudtaget?
3) Angående repliken Det skulle jag ALRDIG läsa/jobba med/äta. Du kanske försöker rättfärdiga den med att “jamen, jag säger ju bara vad JAG känner, andra behöver inte tycka lika” men du kan lika gärna lägga ned. När du säger att du aldrig skulle läsa något då har du lagt en värdering kring vad du tycker om den andra personens studie/yrkesval. Annars skulle du inte ha sagt det. Det är nämligen rätt ointressant vad du själv skulle läsa och inte, och det vet du också.  Med andra ord; skippa den här repliken. Förutom att den riskerar att såra får den dig att framstå som ett egoistiskt praktarsle.
4) Naturligtivis finns det situationer då det kan vara påkallat att tala om att något, vad det vara månde, inte tillhör dina favoritsysslor. Till exempel så gillar jag inte sport, och det har funnits situationer då jag har upplyst människor om detta. Men på ett fint sätt, och när det varit relevant tex. när jag blivit tillfrågad. Sedan så har jag, *flämt*, märkt att man faktiskt inte dör av att låtsas vara intresserad av något man i själva verket skiter i under några minuter. Jag brukar tex. fråga mina sportintresserade kompisar hur senaste fotbollsmatchen gick, eller bett personer jag just träffat att berätta lite mer om ishockey som tydligen är deras stora intresse, utan att upplösas och bli aska. Att bete sig som folk och bekräfta människor för deras intressen tycker jag hör till normalt beteende i umgänget. Och vem vet, du kanske kan lära dig något nytt?
5) Och läs detta, för det är viktigt! I det här inlägget har jag tagit mig själv och de attityder jag stöter på som exempel. Det var a) för att jag behövde få ut mig lite aggressioner b) för att det var enklast så. Men jag är långt ifrån den enda som möter dessa repliker, och jag tror inte heller att jag tillhör gruppen som får dom i värst form. Detta inlägg handlar alltså inte specifikt om hur man ska bemöta mig eller molekykärbiologer och såna som gillar filosofi, utan hur man ska betmöta sina medmänniskor i allmänhet!

Nu ska jag också säga att det också händer hyfsat ofta att folk blir intresserade när jag berättar vad jag jobbar med eller uttrycker beundran. För att avsluta detta inlägg lite positivt vill jag dela med mig vad en kompis till min mamma sa när hon fick reda på vad jag läste:

-Molekylärbiologi? . Gud så spännande! GUD SÅ SPÄNNANDE! Det önskar jag att jag också hade läst. Vänta, vad handlar det om förresten? Säg inget, säg inget jag vet! ATOMKLYVNING va?

Nja, inte direkt. Men det var härligt att möta lite entusiasm

Forskningsfinansieringen måste lämna jante­lagen bakom sig och våga peka ut våra mest framgångsrika forskare.

Birgitta Ohlsson copy-pastade denna mening till sin Facebook-status med meningen Word Jan Björklund framför.
Här är kommentaren som jag skrev som svar till Birgitta Ohlsson:

Okej, jag gillar både dig Birgitta och Jan Björklund så mycket det bara går, men i det här fallet känns det som att ni båda är ute och cyklar och uttalar er om saker ni inte riktigt greppar. Uppriktigt sagt tycker jag, och nu uttalar jag mig som doktorand här, inte att forskarvärldens största problem är för mycket Jante, utan för lite stålar och för osäkra anställningsvillkor. Dessutom bör systemet för hur pengarna ska fördelas diskuteras och utvärderas. Sedan tycker jag att Björklund ska oroa sig mindre för Jante och mer för det faktum att han själv vill köra över facket och införa visstidsanställningar för forskare EFTER doktorand/post doc. En sådan reform ställer till mer skada för forskningen än vad jante någonsin kan komma i närheten av. Ursäkta att jag tjatar om jante, men det känns som att det är en jävligt lätt grej att attackera för att slippa göra något åt de verkliga problemen. 

Slut på kommentar. Det jag inte skrev i kommentaren är att jag också är minst sagt nyfiken på hur Jan Björklund tycker att man ska gå tillväga när man citat i ökad utsträckning identifiera[r] de mest framgångsrika forskarna och ge stort stöd till just deras forskning. Tro mig, här finns mycket att diskutera, och jag har själv inget klart svar men jag tror att det i längden är kontraproduktivt att enbart satsa på de som redan lyckats.

Underbara Clara har gjort ett inlägg om hur hon som elvaåring med spirande modeintresse hittat en stil i en tidning hon ville efterlikna. Stolt memorerade hon vad stilen hette och förklarade sedan stolt för sina föräldrar att hon ville se ut som en pilsk lolita.

Detta fick mig att tänka på ett gammalt barndomsminne. Jag tror jag gick i lågstadiet när TV-serien Varuhuset visades på SVT. I ett av avsnitten blev en kvinnlig karaktär kallad luder. Till saken hör att hon faktiskt försörjde sig på att sälja sexuella tjänster, men vad jag minns så fattade inte jag det (oskyldig som jag var). Jag visste inte vad ett luder var så jag frågade mamma. En gatflicka svarade hon. Jaha, tänkte jag alltså en tjej som är hemlös och bor på gatan. Visserligen kunde jag inte fatta vad det var som var så skamfyllt med det, men i alla fall. Några dagar senare blev jag arg på min lillasyster, och i ilskan bestämde jag mig för att pröva mitt nya skällsord. DITT LUDER! utbrast jag argt. Sedan blev jag MYCKET förvirrad när mamma kom rusande från ingenstans och frågade varför jag kallade min lillasyster för så hemska saker. Vadå hemskt, jag hade ju bara antytt att hon var hemlös? Jag minns inte hur det hela klarades upp, men jag antar att mamma fick förklara lite mer noggrant vad det innebär att vara gatflicka…

Ett annat exempel är min kompis L, som började käfta med sin pappa när hon som barn var ute på stan med honom. Efter ett tag tappade pappa tålamodet med sin uppkäftiga dotter och kallade henne för “din lilla näbbgädda”. L bestämde sig för att ge igen med samma mynt, genom att kalla honom för en annan fisk som hon, utan att fatta varför, hade förstått inte var roligt att bli kallad och skrek över hela gatan: Och du! Du är en TORSK!!!
Pappan blev inte glad…

Annica Dahlström är INTE feminist

Annica Dahlström gillas INTE av feminister (Läs också här och här)

Annica Dahlström gillas av biologister* och en del biologiskt* inriktade jämställdister

Annica Dahlström gillades förut av Pär Ström, och han refererade flitig till henne i Sex feministiska myter. Uppdatering: I den här intervjun referear Ström också glatt till Dahlström. Nu verkar det emellertid som att hennes helgongloria hamnat lite på sniskan.

Och viktigast av allt (ska ni bara läsa en del av det här blogginlägget, läs detta):

Annica Dahlström forskar INTE på könsskillnader i hjärnan! Jag upprepar: Annica Dahlström forskar INTE på könsskillnader i hjärnan.
Däremot så har Dahlström skrivit böcker OM ANDRAS FORSKNING om hur könen skiljer sig åt. Att hon i sina skrifter inte drar sig för att överdriva till den grad att fakta förvanskas medger hon de facto själv.
Dahlström är professor emerita i histologi (läran om vävnader). En lista på hennes egen forskargärning hittar ni här. Jag antar att jag måste skriva ett referensinlägg om detta vid tillfälle, men en forskare är enbart expert på det ämne hen forskar i/om. Dahlström är med andra ord inte någon guru när det gäller biologiska könsskillnader.
Men av någon anledning är detta svårt att förstå och framför allt verkar det för vissa vara helt oöverkomligt svårt att lära sig vad Dahlström forskar på och inte. Till exempel skriver Johan Lundberg på axess-bloggen såhär:

Nu har alltså protesterna gett resultat: en styrelse har blivit av med en kvinna (=en seger för feminismen?) och ett varnande exempel har statuerats om var gränserna bör gå för vad en forskare får säga och inte säga, vilka slutsatser som bör dras och vilken sorts teser som bör prövas (=en seger för forskningens frihet?). Man kan tycka vad man vill om Annica Dahlströms forskning, men det åligger faktiskt forskningssvärlden att också ställa frågor som kan te sig konstiga och otidsenliga.

Suck. Vad jag själv tycker om att Dahlström gick? Tja, jag skulle säga att detta om något är en seger för forskningen!  För naturligtvis måste det finnas gränser för vad en forskare “får” säga och “inte får” säga! Dessutom bör det finnas gränser för vilka slutsatser man “får” i betydelsen bör, eller kan, dra från ett visst underlag. Är man professor/forskare har man ett ansvar att vara vetenskapligt korrekt och vara beredd att backa upp sina påståenden. Dessutom ska man inte försöka använda sin professorstitel för att få tyngd när man uttalar sig i frågor där man inte är expert. Dahlström spred ut påståenden som hon inte hade någon vetenskaplig grund för. Hon har själv erkänt att hon drar för långt gående slutsatser och överdriver för att få fram en poäng (OBS! Detta gäller alltså när hon skriver populärvetenskapligt om könsskillnader, INTE i sin egen forskargärning OBS!). Hon backade inte när forskningen dessutom visade att hon hade fel (här får vi väl i och för sig se vad som händer, sista ordet är väl inte sagt). Att hon fick lämna sin plats i Hjärnfondens styrelse efter detta är i mina ögon en seger för ett samhälle där kunskap är viktigare än ideologi. Ett samhälle där professorer inte ostraffat kan sprida vilken rappakalja som helst och komma undan med det!

PE ESS: Kom inte och kör med det där dravlet om att man inte får prata om att det finns biologiska skillnader mellan könen. Det får man. Undertecknad har pratat om det, både med feministiska kompisar och i andra sammanhang. Jag har dessutom under en kort period under grundutbildningen jobbat med utvecklingen av nya anti-deppressiva läkemedel. Då pratades det ganska mycket om att vissa anti-depressiva mediciner passade bättre för kvinnor och andra för män. Kommer statsfeministerna och hämtar mig nu, tror ni?

Uppdatering: För er alla som vill läsa mer om Dahlström läs @perkohlers feed på twitter. Han är nämligen hjätemodige/masochistisk nog att läsa Dahlströms hån mot tangentbordet Könet sitter i hjärnan och twittra om det. Bästa citaten för er som inte orkar klicka på länken:

Jag menade att hon inte kan anklagas för att missbruka naturvetenskap eftersom hon strängt taget bara sitter och hittar på 

Havande kvinnor har “någon slags sensorisk förbindelse med fostret.” Den kan inte studeras vetenskapligt, men Dahlström vet att den finns. (Wow, här har vi en SANN forskare. Så synd att hon tystades av mediafeminsterna. Eller var det papparörelsen)

Dahlströmläsning dag två: hinner läsa en halv sida innan jag får lära mig att Galilei och Newton levde år 2002.

*Pga förekommen anledning, bland annat på VOF:s forum: Jag skrev biologister och INTE biologer! OBS! Jag är själv utbildad biolog och forskar inom molekylärbiologi  OBS!

Jag trodde att andra feminister tänkte i stort sett som jag. Sedan läste jag på lite. Och insåg att det tydligen inte var så enkelt. För vissa (radikal)feminister är BDSM tummen ned. Totalt. Och inte nog med det, i vissa kretsar verkade tom BDSMs vara, eller helst då icke-vara, vara en prioriterad fråga. Visst, jag kan definitivt se att vissa delar av BDSM-kulturen är problematisk (tex. D/s förhållande som varar 24/7 men eftersom jag inte är insatt avhåller jag mig ifrån att skriva om det här) och som sagt, jag inbillar mig inte att det vi tänder på och njuter av är oberoende av samhället i stort men att säga att någon inte är feminist för att hen tänder på en viss sak eller låta bli att delta i frivilliga aktiviteter man själv njuter av för att göra något slags politisk poäng -nej, det kunde och kan jag inte se någon mening med.
Ytterligare lite senare blev jag medlem på ett forum på den vid det här laget halvdöda sajten Livejournal med namn Vaginapagina.  Vaginapagina är ett forum för människor som har (eller vill ha, jag tror att även en del non-op/pre-op transkvinnor har postat där) vagina kan ställa frågor till och får svar från andra människor med vagina. För det mesta rör sig frågorna i området “det kliar som f-n, tror ni det kan vara svamp?”, “ska jag ta ett dagen-efter-piller?” “hur botar man urinvägsinfektion?” “jag missade ett p-piller, vad ska jag göra”, men även andra diskussioner kan uppstå. Eftersom en hel del av medlemmarna är feminister så uppstod/uppstår med jämna mellanrum diskussioner kring vilka sexuella praktiker som är bra och vilka som är mindre bra ur feministisk synvinkel. Ohc oj, här fanns det bekymmer! Till exempel en tjej skrev ett låååångt inlägg om hur förnedrande det var att ha samlag i doggy-style, med killen bakom. På det sättet fick ju killen all kontroll, han såg inte tjejens ansikte och därmed så var hon reducerad till ett objekt. Tjejen å sin sida stod på knäna som ett djur (de flesta djur står dock inte på knä när de parar sig). En annan tjej skrev rent ut att hennes sexliv hade blivit sämre eftersom hon var feminist, då hon inte kunde låta bli att analysera alla samlagsställningar ur feministisk synvinkel “men hon jobbade på att försöka komma över det”.
Där satt jag med hakan nere vi knäna. Jag, den i många fall överanalytiska feministen, hade visserligen viss förståelse för att det kanske inte känns riktigt kul att som feminist tända på att bli kallad hora och leka våldtäkt (även om jag inte på något sätt anser att man är sämre feminist för det) men jag hade aldrig i hela mitt funderat över ifall en viss samlagsställning per definition var okej hur feministisk synvinkel eller inte. Och det jag först och främst tänkte på var inte vilka härligt engagerade feminister det finns. Nej, det enda jag kunde tänka var hur svårt vissa människor verkar vilja göra det för sig.

För mig är grunden till ett feministiskt sexliv detta: Gör det du gillar och det som känns skönt. Se till att allt är frivilligt från allas sidor, alltid, alltid, alltid (ja, det kan innebära att du tvingas ta paus och fråga rakt ut hur det är fatt för att försäkra dig om att alla är med på noterna). Ta ansvar för dig och din/dina partners hälsa. Alltid, alltid, alltid. Utgå inte ifrån att andra gillar samma saker som du, eller att det finns ett riktigt och finare sätt att ha sex på (seriöst människor, sex är inte synonymt med (vaginalt) samlag). Nej, våra önskningar, och det vi tänder på uppkommer inte ur ett vakuum. Det är mycket möjligt att du i ett icke-patriarkalt jämställt samhälle inte skulle ha tänt på att vara undergiven/dominant/bli kallad hora osv. Men ingenting blir bättre av att du här och nu i det här samhället avstår från aktiviteter som ger dig njutning.

*Sedan finns det såklart gråzoner, som tex. prostitution som i alla fall i dagens samhälle (jag avhåller mig från att spekulera i hur sexarbete skulle se ut i ett jämställt samhälle eller om det ens skulle finnas) ofta inte är fritt val och som alltför ofta innebär att människor kommer till skada, och där man kanske måste införa vissa begränsningar som drabbar även dem som frivilligt väljer sexarbete .

Så vad har hänt sedan dess? Jag skulle i alla fall våga på mig att påstå att lite har hänt, och att det verkar finnas en större medvetenhet kring hedersrelaterat våld i samhället, det finns förlag på åtgärder och handlingsplaner. När det gäller feministrörelsen, eller i alla fall vissa delar av den, så blir jag dock ofta konfunderad och ledsen. Nyligen skrev Feministiskt Inititativ en artikel på Newsmill om att de väljer bort termen hedersrelaterat våld. Nu ska jag säga att jag kan inte se att F! på något sätt försöker förringa eller förneka det våld som förekommer, bland annat så betonar de att de efterlyser samtal om åtgärder för att eliminera våldet samt att de förstår att

det i vissa lägen kan vara användbart med specifika begrepp för att förklara en viss företeelse, särskilt om företeelsen tidigare inte blivit tagen på allvar eller pressats in i förklaringsmodeller som utformats för att belysa andra typer av våld än de man vill belysa.

Detta sagt, så lämnar ändå artikeln en fadd eftersmak i munnen. För det första, känns det minst sagt konstigt att F! inte vill använda en viss term, när denna term används av de som varit utsatta och de som jobbar intensivt mot förtrycket som tex. Systerjouren Somaya och Sveriges Kvinnors-och tjejjourers riksförbund. Det känns i mina ögon väldigt förmätet och med en viss touch av att “vi vet bäst”. För det andra: varför väljer F! att skriva en artikel om varför termen hedersvåld är dåligt istället för att bemöta anklagelserna från personer med bakgrund i kulturer med starkt hederstänk och som själva blivit utsatta för hedersrelaterat våld att svenska feminster, däribland Gudrun Schyman, har svikt fullkomligt i dessa frågor? Det är väldigt starka anklagelser, och värda att ta på mycket stort allvar. F! menar att användadet av heder har bidragit till en uppdelning av olika typer av våld på ett olyckligt sätt. Det kan så vara, men det innebär bara att vi i framtiden får försöka bli bättre på att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Märk också att vi i andra sammanahang använder olika termer för att speificera vilken typ av våld det rör sig om utan att någon protesterar. Vi säger ju tex. sexualiserat våld eller pratar om hatbrott, trots att man skulle kunna hävda att termen sexualiserat särskiljer våldtäkt från hustrumisshandel trots att de har sin grund i samma patriarkat eller att alla våldsbrott är hatbrott. I mina ögon så känns vägran att använda just termen hedersvåld som att osynliggöra vissa personers (av någon anledning inte etniskt svenska….) erfarenheter, och nästan att blunda för det som inte passar in i ens egen ideologi. Det som gör mig extra ledsen är att detta kommer just från feminister och drabbar kvinnor (jag vet att människor av alla kön drabbas av hedersvåld, men jag tror ni förstår poängen). Ibland framförs också tanken att termen “hedersrelaterat våld” är rasistisk. Återigen, termen är inte myntad av någon Sverigedemokrat som har kommit på den för att särskilja våld som begås av invandrare från annat våld utan av personer som faktiskt upplevt denna typ av våld och hot.  Såhär skriver Bahare Andersson på bloggen Fadimedagen:

Mona Sahlin fokuserar på att kvotera svenska bolagsstyrelser istället för att prioritera djupt kränkande problem där unga tjejer i Sverige försvinner eller gifts bort med tvång. Gudrun Schyman är förbannad på Anders Borgs hästsvans och Wetterstrand tycker att det är pinsamt att unga tjejer ska växa upp med den viljan att bli prinsessor eller drottningar.

Kära medsystrar efter det är att skandalen uppdagades med en skolrektor med medeltida idéer och en förolämpande syn på kvinnor som blev invald i nya moderaternas parti så sträckte jag ut en hand om hjälp. Ingen av er hjälpte mig. Ingen av er tog till orda eller höjde rösten. Varför? Är det viktigare med Anders Borgs hästsvans än Herr Waberis medeltida åsikter?

Kulturrelativism har närmast blivit ett akademiskt ämne i sig, som paradoxalt nog, drivs främst av konservativa invandrare eller vänsterfeminister, vilka därmed går religiösa fundamentalisters ärenden, istället för att försvara kvinnors intresse som de påstår sig vilja. Det är en ordakrobatik på ”hög nivå” med en bakvänd logik som förstärker kulturell förtyck mot invandrarkvinnor.

Jag kommer att fortsätta använda termen hedersrelaterat våld, för i mina ögon vore det att osynliggöra många människors erfarenheter att INTE göra det. Det vore att framställa mig själv som någon som vet bättre än de som faktiskt utsatts eller de som dagligen arbetar mot förtrycket (medan jag står med näsan i ett provrör). Jag kan inte förstå varför det skulle vara konstigare att använda en term som används av de som faktiskt varit utsatta än att använda termer som sexualiserat våld, eller våld i nära relationer eller gatuvåld eller hatbrott för att precisera vilket slags våld det rör sig om. Och det är ingen som tycker att det är konstigt att det kanske krävs lite annorlunda åtgärder mot gatuvåld än mot våld i nära relationer som pågår under lång tid.
Angående Bahareh Anderssons inlägg ovan ska jag också säga att jag vet att jag själv är medskyldig till att ägna mig mer åt vissa frågor än andra. Jag har inte heller ägnat särskilt många (inga) rader tvångsgifte eller Waberis intåg i riksdagen. Jag hoppas att jag ska skärpa mig i framtiden.

Under tiden har jag blivit medlem i föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime. Gör det du också!
Läs mer här, här, här, här, här, här

Men vänta nu…Sa verkligen Forskarfeministen att den ganska grabbiga komedin American Pie är feministiskt? Och kallade den för favoritfilm? Har hon förlorat förståndet helt? Svaret på frågorna är ja, ja, och nej (eller, det där sista kan väl diskuteras det medges). Fast okej, jag ljög. Det är väl klart att American Pie inte är feministisk. Jag menar, den är ju trots allt en produktion som handlar om ett grabbigt grabbgäng som mest av allt vill knulla, och om den uppfyller Bechdeltestet gör den det med minsta möjliga marginal. (Uppriktigt sagt var det så länge sedan jag såg den så jag minns inte exakt. Ska också säga att medan jag skrev det här inlägget med filmens wikipediasida i ett annat fönster för att få alla namn etc. rätt. Om det är något jag minns fel så rätta mig gärna). Den är extremt heteronormativ i sin syn på sex och oralsex ses inte som sex (hur någon kan kalla sig oskuld eller säga att hen aldrig har haft sex när personen ifråga regelbundet har oralsex övergår mitt förstånd).
Och ändå. Ändå så lyckas filmen med att utmana könssterotyper på ett sätt man sällan ser på film. Ja, jag skulle faktiskt våga påstå att American Pie är bättre än de flesta filmer i det avseendet. Filmen må har hur låg och plump humor som helst men efteråt satt jag med en varm känsla i magen. Jag kände mig inte äcklad eller nedvärderad, något jag tyvärr kan göra när det gäller sexskämt eftersom folk alltför ofta inte ser skillnad på sex och sexism. Jag kände mig glad.

Hur som helst. Filmen handlar om ett gäng killar, Kevin, Oz, Jim (huvudpersonen), Finch och Stifler som går sista terminen på high school. Efter att en riktigt “tönt” påstår att han blivit av med oskulden på en fest ingår gänget en pakt om att de ska ha knullat innan de tar examen. På vägen dit sker naturligtvis en hel del…incidenter bland annat när Jim kör in snorren i en paj (därav titeln på filmen) för att känna hur det känns att ha sex. In i det sista ser det mörkt ut för killarna. Oz, som är en stor sportfåne, går med i kören där han med viss framgång stöter på en tjej. Tyvärr visar det sig att han inte kan delta i en stor körtävling tillsammans med henne då det visar sig att den krockar med en lacrossetävling. Jim skämmer ut sig fullständigt genom att få för tidigt utlösning två gånger i rad när skolans hetaste utbytesstudent vill ha sex med honom. Detta sänds dessutom på skolans intranät så att alla kan se. Utskrattad i hela skolan bjuder Jim bandtönten Michelle att gå med honom på avslutningsfesten eftersom hon verkar vara den enda som inte sett filmen.
Finch har försökt sprida ett rykte om sig som en riktigt hingst i sängen och en förfinad gentleman, men efter en incident där Stifler har lagt laxermedel i hans mat och han tvingas använda tjejtoan är hans rykter förstört. Kevin har sin stadiga tjej, Vicky som vägrar ha sex med honom innan han sagt att han älskar henne. Till slut bestämmer de sig för att de ska ha sex första gången på avslutningskvällen.

Jaha, okej men var kommer den där så kallade utmaningen av könsrollerna in då? Var är det den här filmen lyckas göra det som få andra filmer klarar av? Jo, jag skulle säga fram emot upplösningen av filmen.

I sista minuten ändrar sig Oz och bestämmer sig för att delta i sångtävlingen istället för lacrossetävlingen. Och inte nog med det hans kompisar dyker upp och hejar på honom! Oz, som fram tills dess rört sig i en väldigt manlig och grabbig värld, sporten, har brutit mot det som förväntats av honom och gått med i kören, något som ses som a) kvinnligt b)töntigt (en inte alltför långsökt gissning är att b) hänger ihop med a) dessutom). Och inte nog med det, när han väl tvingas välja väljer han till slut kören och får stöd av sina vänner för det. Han och hans körtjej går på sedan på avslutningsfesten tillsammans. Han berättar om pakten för henne men säger sedan att det inte spelar någon roll för honom för att vara med henne får honom att känna sig som en vinnare i vilket fall. Det slutar med att paret har sex, men då Oz träffar sina “grabbiga” killkompisar dagen därpå förnekar han att något skedde. Istället för att överdriva sin sexuella eskapader så underdriver han. Sex är inte längre något han behöver skryta om för att hävda sig.
Under balnatten visar det sig att killen som påstått sig förlora oskulden i början av filmen, Shreman, inte alls gjort det, utan istället tillbringat natten med att prata med tjejen ifråga. När hon får reda på vilka rykten han har spritt upplyser hon hela skolan om lögnerna och avslöjar dessutom att Sherman brukar kissa på sig när han blir nervös. Detta avslöjande får Sherman att ja, kissa på sig.
Jim genomlider en kväll tillsammans med bandtönten Michelle som inleder varje mening med “this one time, at band camp”. Jim lyssnar med ett halvt öra fram tills att Michelle säger “this on time, at band camp, I stuck a flute in my pussy”. Sedan frågar hon honom ifall det är dags att knulla än och avslöjar att enda skälet till att hon gick med att gå med honom på balen var för att hon sett hans pinsamma video och ansåg att han var “ett säkert kort”. Väl uppe i sovrummet visar det sig att Michelle är allt annat än tönt och vrålar “say my name bitch! Say my name”. När Jim vaknar nästa morgon har Michelle redan dragit varpå Jim utbrister “Hon utnyttjade mig. Coolt”. Den trista bandtönten Michelle visar sig alltså vara ett riktigt, ja vilddjur. Hon blir inte förförd utan hon visar sig vara den som förför, och tackar bara ja till killar som hon anser vara “säkra kort”. Hon finner sig inte i att Jim glömmer hennes namn utan tvingar honom att säga det. Hon klänger sig inte fast vid Jim, glad att något ville ha henne, utan lämnar honom att vakna upp med en lila plastdinosaurie. När var senaste gången en tjej betedde sig så på film?
Finch är ensam på avslutningsfesten och vandrar planlöst runt då han träffar Stiflers mamma i som sitter ensam i ett rum och dricker whiskey. Efter att Finch frågar om det är single malt svara mamman jakande och att den är “18 år gammal. Precis som jag vill ha dem”. Det slutar med att Finch och Stiflers mamma har sex på ett biljardbord. När Stifler kommer in morgonen därpå och ser dem svimmar han. Hur ofta ser man en äldre kvinna som har sex med en yngre man på film?
Kevin och Vicky har sex, och Kevin säger att han älskar henne. När de vaknar dagen därpå säger Vicky ändå att hon vill göra slut eftersom de kommer att gå på college så långt ifrån varandra. Kevin säger att han menade vad han sa när han sa att han älskade henne, men att han ändå håller med och de gör slut.

Sportkillen vågar finna nöje i det som ses som kvinnligt och töntigt och inser att han inte behöver ha haft massor av sex för att vara cool, bandtönten visar sig vara ett vilddjur i sängen, den klängiga flickvännen visar sig inte vara så klängig och en tonårskille förför sin kompis mamma. American Pie må vara en billig Hollywood-produktion med en humor så låg att Glocalnet framstår som Eiffeltornet i jämförelse. Men den har också värme och är, ja faktiskt, riktigt normbrytande. Se den!
(Observera dock att jag bara pratar om den första filmen.)

Female undergraduates at Stanford University who had taken more than ten quantitative courses were less likely to rate as important and applicable to them supposedly math-imcompatible behaviors such as wearing make up, being emotional and wanting children.

Fine skriver vidare att forskarna bakom studien sedan visade att det inte var kvinnor som redan var mindre intresserad av smink och barn som valde matte utan att detta ointresse snarare var en anpassning till en mansdominerad omgivning.

Utan att veta ifall detta är sant eller inte fick denna passage mig att tänkta på hur det var när jag pluggade. OBS! Jag vill inte göra politik av detta. Anledningen till att jag skriver om detta var mest att Fines inlägg fick mig att tänka tillbaka. Se med andra ord inte detta inlägg som en brandfackla i samhällsdebatten utan mer som en reflektion/kul grej. Jag läste molekylärbiologlinjen vid Stockholms Universitet. De första två åren var mer eller mindre identiska med de första två åren för de som läste nutrition, bara att vi läste kurserna i omvänd ordning. Vi delade dock många gemensamma utrymmen och under andra året så läste molekykärbiologerna och “nuttarna” en termin gemensamt (20 p/30 högskolepoäng cell-och molekylärbiologi, det var tider det!). De som läste biologlinjen läste också ungefär samma kurser som oss, dock ofta i kortare versioner till förmån för mer grön biologi (dvs. mer djur och natur, mindre stå i labb). Alltså sprang biologerna, molekylärbiolgerna och nuttarna omkring på ungefär samma ställe. Nu kommer det roliga: Man kunde se vem som läste vad! Jo, man kunde det. Här ska jag givetvis slänga in något om att faran i att generalisera och att variationen givetvis var större mellan  individer än mellan grupper men faktum var att vid de tillfällen molekylärbiologer och nuttar var samlade i samma klassrum så kunde man med hyfsat god precision se vem som hörde till vilken grupp. Biologerna ska vi bara inte tala om…
De som gick biologlinjen hade en dresscode som på ett ungefär gick ut på pösiga byxor med många fickor, alternativt slitna jeans (lagom pösiga), munktröja och Fjällräven ryggsäck. Gärna i färgerna grönt, brunt och svart. Tänk bekvämt. Tänk ut i skogen. Frisyr: Vilken frisyr? Slarvig hästsvans för tjejer (och en del killar), ofärgat hår, alternativt färgat med utväxt. Gärna lite rufsigt. För det mesta osminkade, eller sminkade så att det inte syntes. Ögonbryn var onoppade eller fult noppade. Kodord: Skogsmulle.
Nutrtionisterna (de kvinnliga) å sin sida hade märksekläder, tajta jeans som var nedstoppade i höga stövlar enligt föreskrivet mode, tajt urringad T-shirt, vårdat glänsande hår. Var håret uppsatt i hästsvans var det en snygg hästsvans. En hel del smink, underlagskräm, läppglans, mascara, eyeliner, noppade ögonbryn. Tänk tjej som nyss klivit ur modemagasin. För killarna kunde det gå an med T-shirt med avklippta ärmar så att musklerna syntes. En proteinshake i handen samt en stor träningsväska var i det närmsta ett måste om du var kille, proteinshaken var ett stort plus om du var tjej men däremot skulle böcker etc. förvaras i en moderiktigt axelremsväska. Kodord: Modemedveten. Eller Stureplan
Molekylärbiologerna hamnade däremot någonstans i mitten, eller kanske snarast som en nedtonad version av nutrionisterna. Faktum var att man bäst kunde känna igen en molekylärbiolog på vad personen inte var, dvs. hen var definivit inte så skogsmullig ut som de gröna biologerna men hade inte heller den modemedvetenhet som fanns hos nutritionisterna. Det vill säga jeans och tröja lite likt nutrionisterna, men jeansen var aldrig lika tighta, skorna var alltid bekvämare och håret inte lika väldvårdat och blank. Snygg tröja, eller munkjacka som inte var av något speciellt speciellt märke men inte heller köpt på second hand. Frisyr:  Välklippt men inte trendig. Borstat hår men inte några stylingprodukter i. Kodord: Svensson. Eller Lagom

Som sagt, jag vill inte dra några som helst slutsatser eller diskutera politiskt utifrån detta. Tycker bara att det är intressant att man (i alla fall när jag pluggade) så tydligt kunde se tendenser mellan människor som ändå gjort hyfsat liknande utbildningsval (jag menar,  på biologlinjen läste man ju både grön biologi och en stor portion molekylärbiologi) och förmodligen kom från hyfsat liknande bakgrund.

(Och varför envisas jag med att skriva molekykärbiolog?)