När vi alla var norrmän

Har tillbringat helgen med att försöka ta in det ofattbara i att någon först spränger en bomb i centrala Oslo, sedan åker ut till ett ungdomsläger där han utger sig för att vara polis som kommit med information om dådet i Oslo och när han väl samlat ungdomarna omkring sig  systematiskt börjar skjuta ihjäl en efter en, och fortsätter skjutandet i flera timmar.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva mer om detta. Många andra, däribland Jens Stoltenberg som ska ha en stor eloge för hur han hanterat situationen*, har redan uttryckt vad jag känner, fast bättre och med hälften så många ord (Skepchick har också bra blogglänkar här). Mina tankar går till offren och deras familjer, och jag hoppas att alla drabbade får det stöd de behöver för att kunna gå vidare. Jag hoppas också att vi som samhälle ska kunna gå vidare med detta på ett bra och konstruktivt sätt.

*Från en kompis facebook-status: G.W. Bush, 9/11: ”We’re gonna hunt you down!” J. Stoltenberg, 7/22: ”We will retaliate with more democracy!

Hur som helst, det finns dock en sak jag vill ta upp. Nämligen det som jag kallar för tråk-kommentarerna. Eller ”holier than thou”-kommentarerna. Eller, för att vara tydligt ”varför bryr du dig om x men inte y”-kommentarerna. Jag kan lova att när vi alla börjat vänja oss vid tanken på att ett terroristattentat/massmord har skett i Norge så kommer det dyka upp folk som kommenterar det hela med ”Jaha, så när det gäller Norge då bryr sig folk. Men när det här (vad nu det är) skedde någonannanstans (var nu det är) då var minsann folk inte lika snabba med att bry sig”. Lika säkert som att amen kommer efter en predikan i kyrkan, lika säkert kommer dessa kommentarer i efterdyningarna efter en katastrofal händelse som fångat människors uppmärksamhet här i Sverige. Jag undrar hur mycket personerna som fäller dessa kommentarer själva bryr sig om det de tycker att andra skulle ha brytt sig om? En del hävdar tom. att det är hyckleri att uppröras mer av katastrofer som sker nära en själv än andra katastrofer. Tex. skrev Lena Sundström i Mero efter 11 september-attackerna att hon vägrade delta i de tre tysta minutrarna efteråt, ”inte för att hon inte brydde sig utan för att det skulle vara ett hån mot alla dom vi inte hinner bry oss om”. Undrar om Sundström låter bli att hälsa på sina grannar också för att det skulle vara ett hån mot alla andra hon inte hinner hälsa på? Eller låter bli att besöka sin sjuka mamma på sjukhuset för att det vore ett hån mot alla andra hon inte hinner besöka? Eller hur hon skulle reagera ifall någon i hennes familj dog. Låta bli att sörja för att det vore ett hån mot alla de som vi inte sörjer för?
Så låt mig då bara göra klart en sak: Vi människor bryr oss mer om det som sker nära oss, än det som sker längre bort. Så är det, och det är helt naturligt och inget konstigt. Jag är mer upprörd över det här massmordet än vad jag hade varit om det skett i Argentina. Jag är mindre upprörd än jag hade varit om det skett någonstans Sverige, och mycket, mycket mindre upprörd än jag hade varit ifall någon från min familj var inblandad. Det beror inte på att jag tycker att latinamerikaner är mindre värda än norrmän, eller att svenskar skulle vara mer värda än andra. Det beror inte ens på att jag anser att min familj är något slags bättre människor, värda mer omsorger. Det beror bara på att jag berörs mer ju närmre mig något sker. Ingen har kapacitet att ta in och engagera sig i precis allt. Om man känna lika mycket för alla då skulle man ju bli helt apatiskt, och det skulle ingen tjäna på.  Det är självklart att det kan vara bra att se över ens prioriteringar, känslomässiga och politiska, men det vore att lura sig själv att tro att man kan göra allt för alla hela tiden. Så snälla, denna gång kan vi väl försöka hålla oss borta från tråk-kommentarerna? Inse att ingen kan göra allt men alla kan göra något.

About these ads
Det här inlägget postades i Nyhetskommentarer, Politik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till När vi alla var norrmän

  1. Hannah skriver:

    Är det inte just ”alla kan göra något” som driver fram dylika så kallade tråk-kommentarer i just den här frågan? Det är så himla lätt på alla vis att uppröras över Norgetragedin, inte bara för att den är nära oss utan också för att allt som krävs av oss är att vi sätter en badge på vår facebooksida och säger att vi tänker på dem. Och det är klart att vi gör det. Men när vi nu ändå är igång och känner med människor, varför inte känna för människor lite längre bort också?

Kommentarer inaktiverade.