”Vad arg du är”

Tänk att man inte ska kunna gå på semester sex dygn ute på landet med begränsad tillgång till internet utan att bloggen går och får besöksrekord :D Och rekord i antal kommentarer dessutom. Jaja, så går det visst när man bloggar om en viss abortdebatt under Almedalsveckan…

Speciellt en kommentar fångade dock mitt öga nämligen en kommentar som helt frankt påpekade att jag var arg. ”Vad arg du är”.  Jag har vid ett tillfälle också fått en annan kommentar om att jag får utbrott på bloggen :)

Naturligtvis drog jag här på mig min offerkofta, kände mig djupt kränkt, påpekade att en man minsann hade setts som bestämd men att kvinnor bara får höra att de är arga och hysteriska….Närå, skämt åsido denna kommentar ledde mig fram till en sak jag faktiskt tänkt skriva om nämligen….

Ja, jag är arg. När jag skriver på bloggen that is! När jag startade den här bloggen hade jag verkligen för avsikt att skriva lugnt och sansat, att inte bemöta dumheter med fler dumheter utan med vettigheter, att begränsa mitt användande av ironi (vänta, hur tänkte jag här?), kort sagt vara klok och framförallt resonerande. (Jag vill här också inflika att min idol är Tor Billgren på bloggen Antigayretorik som alltid bemötte homofobi med argument och kristallklar logik). Om detta kan man väl säga:

 Den där saken som kallas verkligheten kom nämligen i vägen för mina planer (verkligheten kom också i vägen för mitt planerade Nobelpris, men hur som helst :) ). Och i verkligheten har jag ganska lite tid till att blogga. Jag har ännu mindre ork till att blogga. Följaktligen sätter jag mig bara ner och bloggar när jag har blivit tillräckligt upprörd/förbannad/arg eller i vissa fall hysteriskt full i skratt över något (se homeopatiinlägget nedan) över något att jag bara måste få det ur mig…och vid de tillfällena är det ganska svårt att inte låta så upprörd/förbannad/arg i texten som jag faktiskt känner mig. Bloggen blir alltså en liten ventil där jag kan få ut min ilska och jag har upptäckt att det är roligare att skriva när jag är arg än när jag känner mig klok och resonerande. När jag svarar på kommentarer däremot har ilskan i 99.5% av fallet lagt sig och jag klarar av att svara sådär lugnt och sansat och klokt och resonerat som jag vill. Uppdatering: Ilskan har snarare lagt sig i kanske…50% av fallen. Beror också lite på kommentarerna.

Kanske kommer detta att gå över då jag bloggat lite längre, kanske inte. Den som lever får se. Fram till dess så finns det andra bloggar att läsa för dem som inte gillar min ilska (se tex. rubriken Bra bloggar till höger för tips)

Det här inlägget postades i Navelskåderi. Bokmärk permalänken.